Om ändå ...

Trots att jag är 35 år gammal kan jag ibland sitta och längta efter att få en kram av min pappa, önskat att han hade funnits där genom mitt tuffa liv, delat sina dagar tillsammans med mig, räddat mig som barn när jag blev utsatt för saker som ett barn aldrig ska behöva uppleva. En kram från min pappa kan ibland vara det jag saknar när det är julafton eller när jag fyller år, eller när andra sviker som borde finnas där. . I det tomma liv jag lever ibland med hemsk ångest kan min saknad efter just han vara stor, hur hade mitt liv varit om han funnits där ? om han hade räddat mig, hade jag varit bättre då ? Att vakna upp efter alla år och inse att man blev lämnad och sviken kan göra ont, det är ingen vanlig smärta utan något som kan krossa en gång på gång, att ständigt falla ner i stora hål är inte styrka, styrka är att klara undan det där. Jag är trött på alla toppar och dalar, trött på att alltid vara stark.
Jag känner mig så extremt ensam när min bipolära sjukdom tar över och självmordstankarna är min enda vän, jag är inte lika rädd för dom tankarna eftersom jag vet att dom går över, men vilket liv att leva ? hur hade det varit om man hade haft blodsband som fanns där, en mamma och pappa som skulle överöst en med kärlek och omtanke när jag mådde som sämst ? man blir verkligen aldrig för gammal för att sakna det stödet och den kärlek som föräldrar ger sina barn, det är den bästa medicinen när man inte längre orkar. Istället har mina fyra väggar blivit det som jag stöttar mig i mot när skiten slår undan mina fötter, då måste jag andas riktigt djupt och bara lägga in en högre växel för att komma ur det där. jag fixar det varje gång, men jag har 3 barn också, det har varit en kamp för att dölja hur jag känner för dom, för det jag "lider" av har ingen pausknapp eller nåt speciellt datum för att anlända, det slår till me all kraft , pang ! så sitter man där. Jag önskar att alla mammor eller föräldrar som mår så här har människor runt sig som stöttar , för att leva själv i detta utan att ha någon är en mardröm jag inte ens önskar min värsta fiende ! Det är plågsamt. Det är ensamt.
Därför saknar jag min pappa, en nykter pappa, för jag vet att då hade han varit så bra, det är den pappan jag saknar.
Livet är inte alltid rättvist, va rädda om varandra o det ni har !

Bettis

Where do broken hearts go ?

Ja det va ett tag sen nu jag skrev, men inte har ja kunnat publicerat ett enda inlägg. så störigt, ,men så uppdatera jag någon tjoofräs och vips så hade ja en fungerande blogg igen ! kul ! Ni trodde väl inte jag skulle lägga av me detta ? näää det får allt krävas mer än så för o skrämma mig från tangenterna ;)
Sen alla dessa tråkiga människor ( ja det är faktiskt det ni är och så många är det trots allt inte) som fegt kommenterar anonyma med massa attackerar, sånt där är väl trökigt ? var e alla glada och positiva, och inte minst puschande människor ? nä glad ska man va ! för sura miner ser jag tillräckligt ändå ;) så SNÄLLA bara roliga kommentarer nu ! promise ?
Har tack gode gud fått stödsamtal nu på psyk innan utredningen kommer igång, min nya kontakt heter Mona, då inez som skötte screeningen är sjukskriven (jag kanske skrämde naaaa ? hahah) Mona är ialla fall jättebra och jag ska träffa henne en gång i veckan nu innan teamet ska försöka sätta mina diagnoser på papper genom massa finurliga tester. Samtalen går mest ut på att jag ska TÖMMA allt som är jobbigt inombords , för det kan vara RÄTT kämpigt imellanåt, allt har jag ju inte skrivit här precis och det vill jag helst undvika ! varför ? kanske för o ha nån jävla stolthet kvar ? hahah =) Ångesten är ganska mastig i perioder, varje morgon sliter den i mig och jag har svårt att sitta still, extra mkt blir det oxo när kraven växer runt mig, shit det är så mkt ja ska hinna med, så mkt jag ska orka. Att försöka samla ALLT det där inom en tavelram, hmm det är lite som att vrölspringa efter en flock med FÅR och själv få in dom där i en fyrkantig hage, testa ! DET GÅR INTE. så mkt som jag måste välja bort i mitt liv för att just ORKA. det är inte så sött att glömma saker som är döviktigt, typ advent och sånt ! jag är bara så fuckt up. allt utanför min ram är så fett borta.
När jag va hos Mona i tisdags så sa jag att jag vill göra allt för att klara mig utan medicin, "det kommer gå görbra sa jag till henne" efter vi pratat i 40 min där jag berättade om alla dom värsta problemen som är i min vardag tittade hon på mig och sa "säker på att du fortfarande tycker du kan klara dej utan medicin?" .. saken är att ADHDn kan ja leva me på ett annat sätt...eller nä kanske inte, men den bipolära sjukdomen är den jag hatar för den står bara för ONT !!! ont och OND, the devil in me, är den där svarta hemska sjukdomen ! gha. så ja det blir väl att pröva. men det är ett beslut vi tar sen ! först nu ska jag komma ihåg följande :

*granen
*julklappar
*julmat
*tända julstakarna
*sätta telefonen på påminelse att julen snart är här

Nu kom jag på nåt annat, MIDDAG va det ju ! plöööp

puss från damp-hövvet

MY GOOD

Jag har inte kunnat publicera ett enda inlägg på en månad, haha ! jaja jag får väl blogga sen då ;) om ni nu är intresserade av mitt tragiska liv ? haha :D
har precis fixat mig och donat, ska snart ut på lite äventyr ! blooggar sen, have much to tell ;)

puss från damp-tanten ;)

MÄH

jag kan inte publicera ?