Conserta , höjningar och tålamod.

Nu har jag ätit concerta i 19 dagar och det har varit lite av en annorlunda och härlig upplevelse.

Första veckan : 18 mg morgon blodtryck bra, Vikt: minus 3,5 kg 
Andra veckan 18 mg morgon  plus 18 mg efterm. Blodtryck bra, vikt: 0 kg
Tredje veckan : 27 mg morgon plus 18 mg efterm. nya provtagningar på Tisdag den 26/11

I onsdags den 20de inledde jag alltså min tredje vecka med Concerta och min tredje höjning,
Jag började med 27 mg på morgonen och fortsatte på vecka 2 med 18 mg på eftermiddan.
Dom första två dagarna var jag bara dödstrött och väldigt oföretagsam , lugn och avslappnad men inte direkt superglad. Tredje och fjärde dagen med 27 mg drabbades jag av en depression, grät och hade självmordstankar, mådde fruktansvärt dåligt och kände mig mer aggressiv och mer manisk.
Va nästan på väg att ge upp eftersom jag inte känt riktig "effekt" av 18 mg på morgonen den senaste veckan, så jag hade stora förhoppningar.
Dag 5, alltså idag, kom det jag längtat efter.
Humöret är stabilt, lugn, avslappnad, full fokus och pigg.
27orna ger äntligen underbar effekt, det gäller alltså att ha tålamod =)
Nu är jag där jag vill vara igen och jag har kunnat utnyttja dagen till max.
Utan medicin hade jag inte så här bra planerat kunna göra en söndag så bra för mina döttrar som idag, annars brukar jag vara taggad, stressad, orolig, ha ångest, men idag när jag gick upp kl 10 bestämde jag mig bara "idag blir det badhuset med tjejerna" och grejen är att jag bara GÖR det , det finns liksom inget jobbigt över det längre, jag gör det, njuter och ser det som en helt naturlig grej. Innan badet fixade jag äppelklyftor, hällde saft i vattenflaskor, fixade nya kläder, packade ner schampo, balsam o allt, jag har med ALLT och glömmer INGET längre, så skumt, så annorlunda, men så härligt.
Jag kan sitta och se mina barn bada utan att kolla kl varje sekund, jag känner mig så NÄRVARANDE och så himla ansvarsfull på ett helt annat sätt en tidigare.
Efter badet blev det hårinpackningar på tjejerna, blåste håret och satte på dom nya fina kläder, allt tog sin tid och jag hade full fokus och var NOGRANN, mitt gamla jag hade studsat redan när barnen börjat bada. Efter allt var klart åkte jag direkt ner till sunnanå så barnen fick leka på lekparken och gå på bryggorna, i vanliga fall hade jag redan för länge sen varit hemma och varit helt jävla slutkörd, men efter sunnanå åkte vi hem och jag var hur pigg som helst och fixade disk, middag och allt sånt utan att ens tänka "va jobbigt" och slippa det där rusande tåget genom huvudet och va helt slut på energi. Så skönt att slippa det där.
Det bästa är ändå att jag inte längre stressar ihjäl mina barn , dom får ta all den tid dom behöver, jag har blivit mer pedagogisk, istället för att bara va negativ i perioder, berömmer jag mer , det pga att jag inte längre är lika stresskänslig, barnen kan studsa, låta och väsnas, tom bråka som bara den och jag är lugn och mer rättvis istället för att va orättvis för att "slippa" tjatet. 
jag är den mamma jag alltid varit där inne, som vill ta vara på deras barndom och verkligen uppfostra dom till kärleksfulla och underbara vuxna. 
Det går inte att förklara känslan, den måste kännas.
Jag hade kunnat använda "mitt nya jag" till så mycket annat, jag skulle säkert orka festa mer, va mer social, shoppa mer eller nåt annat , men jag har ALLTID haft det närmast hjärtat att vara en bra mamma, så för mig är det helt naturligt att mitt nya mående och mitt nya jag enbart i första hand ska läggas på min fantastiska familj.
Det ÄR mitt ansvar och har alltid varit, i alla år har jag lagt den lilla ynka energi jag haft på mina barn , aldrig gett upp, aldrig "festat" bort mina problem eller låtit någon annan "ta över" .
Och nu kan jag äntligen finnas där FULLT UT. precis som jag alltid önskat.
Jag har ADHD, jag äter Concerta.
Helt naturligt för mig, inget konstigt, inget skamset över det.
Jag föddes med min diagnos och har tagit mitt ansvar över den.
Det är nu livet kan börja.
På Tisdag ska jag återigen till psyk och ta nytt blodtryck och vikt, min tanke är att jag ska börja med 27 mg även på eftermiddagen, vi får se va proverna visar och om min läkare säger high five på den haha =)
Efter en underbar söndag med mina fantastiska döttrar är det nu dags att se till att dom städar sitt rum, sen blir det att lägga sej och jag ska läsa saga, så ser planeringen ut och så blir det oavsett om jag skulle se 40 andra grejer på vägen som förr VA så viktigt.
hell no, family first !
ÄNTLIGEN.

Är concerta droger, är jag i så fall drogmissbrukare ?

Jag vill dra tillbaka tiden till den 20 november, år 2000, alltså på onsdag exakt 13 år sen. Det var sista gången jag missbrukade Amfetamin som under nästan 3 års tid hade blivit min enda trygghet, kanske till och med min ända kärlek. När jag tog amfetaminet blev jag lugn , fokuserad, glad och fick självförtroende, vad jag inte visste då som jag vet idag är att jag genom drogen blev bättre i min ADHD. 

Den gången var min sista gång, den dagen för 13 år sen sa jag att nu får det vara bra, trots att amfetaminet fick mig att orka, fokusera och bli lugn så visste jag inom mig att droger ska man inte ta, det är inte något för mig, jag ville ha ett liv.

Sen den dagen har det gått 13 långa och krokiga år, jag fortsätte att leva i ovisshet om att jag hade diagnoser, födde ytterligare 2 barn och höll mitt ord, inte en drog sen dess, inte ens ett enda piller sen dess, hur mycket ångest och helveten jag än gick igenom HÖLL jag mitt ord.

Jag slutade till och med att dricka dom första åren, sammanlagt 4 år , sen blev det alkohol kanske max 2 ggr om året om ens det, jag ville VERKLIGEN inte ha något som helst missbruk i mitt liv.

Och jag höll mitt ord.

För ett år sen när jag väl fick diagnoserna på papper frågade min läkare mig om jag ville börja med central stimulerande medicin, som Concerta.

Då tackade jag nej, för inom mig hade mina 13 år som drogfri och fri från både tabletter och alkohol satt sina spår, för mig var det som att misslyckas att börja med mediciner, jag ville klara det själv.

jag ville bevisa FÖR JUST MIG att jag kunde hantera ALLT utan medicin.

Idag vet jag så mycket bättre.

Det senaste året sen jag fick diagnoserna har hela min vakna tid gått till att hålla huvudet högt, att orka genom ångest , oro och rastlöshet, att orka klara alla svåra downperioder. 

Jag har tränat SÅ HÅRT i olika situationer för att inte min ADHD ska ta över, 

Jag har verkligen kämpat så hårt att jag till slut inte haft nån som helst energi kvar.

Alla enorma energikamper för att överhuvudtaget bli lugn på kvällen. 

Allt som jag kämpat med och ändå snubblat varenda gång.

För mig handlade concerta om misslyckande, att behöva ta en medicin som har skapat så stora debatter, som har används i missbrukssyften för dom som inte har diagnosen, debatter och smutskastning som har gjort oss med diagnosen skuldmedvetna, först får vi kämpa mot fördomarna för vår diagnos, sen får vi kämpa med okunskapen kring centralstimuleranade mediciner, höra att vi är  "pundare" "värdelösa" eller nåt annat trevligt ord som förgyller den svages tragiska liv.

Idag när det gått 13 dagar av min medicinering av concertan kan jag med handen på hjärtat säga : den har räddat mitt liv, den har gett mig chanser som jag aldrig hade kunnat få annars, den har tagit fram den personen som legat dolt under all ångest, oro, hyperaktivitet och ilska. Nu får jag chansen att förverkliga mitt liv, att kunna vara MAMMA fullt ut, att kunna få andas, att kunna få må bra äntligen.

Precis som diabetikern måste jag ha medicinen för att kunna må bra, till skillnad från missbrukaren får jag ingen "kick" eller något "rus" jag blir bara det som andra kallar normal och fungerande. Jag har en enda gång under dessa två veckor känt en sorg över att aldrig kunna må så här bra utan medicinen, en enda gång i några mörka minuter, kände jag mig skyldig och dålig.

Det är enda gången jag kommer känna så, för jag vet att det är långt ifrån sanningen.

Jag behöver min medicin, och jag har tagit mitt ansvar som förälder att inse när "sitt bästa" inte räcker, då måste man ta hjälp, då måste man va såpass stark att man går det steget som man är rädd för, allt för att ens barn ska få det dom behöver.

mitt ansvar.

Jag är så tacksam över den hjälp jag fått, att den finns, jag är också så stolt över mig själv som vågar förändringar, som inte lyssnar på skit och som ser efter MIG och min familj, som värdesätter mina relationer, till barnen, till min pojkvän och mina fina vänner.

Jag är så in i helvete stolt för mitt beslut.

Det räddade mitt liv.

***

Föräldrar med diagnoser - Dom bortglömda barnen.

Att vara förälder med diagnos/diagnoser är tufft, man kan knappt i perioder klara sej själv, man kämpar med ångest, självmordstankar och tvångstankar, man kanske får utredning sent i livet och allt kastas om, det kan vara svårt för många att acceptera vad som står på pappret, vad som inte går att förändra. Det kan även för många vara en lättnad, att bryta sej fri , att äntligen ge "kaoset" en identitet, ett namn. Det kan vara en underbar lättnad att äntligen förstå, att äntligen kunna få förklara varför man är som man är. 

Det är en jobbig och svår väg innan vi börjar förstå att vi kan ha diagnos eller samsjuklighet, man ältar, känner efter, sen går man igenom en tuff utredning som för många kan vara riktig plågsam, man tvekar och är rädd för vad det ska visa, man får känslan av att man kanske är "galen" eller "knäpp, oftast när man når dörrarna på psykmottagningen för att påbörja en utredning är oftast självförtroendet som allra lägst, man har snubblat, snavat, misslyckats och funderar tusentals nätter på varför det känns som det gör inuti. Man är så trasig att en utredning är den sista utvägen.

Efter utredningen är klar och man varit på återkopplingen och fått diagnoserna ställda börjar kampen om att acceptera, sen när det så smått börjar ske börjar nästa kamp om att börja jobba med sej själv, många börjar medicinera direkt, andra vill prova utan för att se om det går, men oftast hamnar många där att man börjar prova olika mediciner och plötsligt har man hittat det som funkar och man får exakt det man ville ha...ett liv.

och Vi är föräldrar.

Bakom allt detta finns det jag vågar kalla dom bortglömda barnen, vi som lever med diagnoser och gått hela denna vägen och gjort denna resan vet så väl vad jag pratar om.

Om det varit jobbigt för oss, så är det ingenting mot va det varit för våra barn.

Att som förälder leva med diagnoser är precis som jag skrev i början tufft, och mitt uppe i det får man som förälder gå och lägga sig varje kväll med ett gnagande dåligt samvete, 

vi har alla varit där.

Bristen på tålamodet, humörsvängningarna, sömnbristen, ångesten, oron, tvångstankarna,manierna, depressionerna, ilskan, utbrotten, impulsiviteten, självmordstankarna

och så är vi föräldrar.

jag vet att mitt tidigare mående skadat mina barn, jag vet att jag gjort dom ledsna, att jag gjort dom rädda med mina utbrott , jag har inte orkat lyssna, leka eller ens klarat av att gå ur sängen, jag vet att mina resor mellan höga toppar och djupa dalar har satt sina spår hos mina barn.

Det kan ta hårt på en förälder att ha det inom sej, speciellt när man verkligen längtar efter hjälpen men måste sitta på händerna och vänta, det är så fruktansvärt när man omedvetet gör såna saker mot sina barn, dom får se och uppleva så mycket.

Det får man aldrig någonsin glömma.

Ändå tror jag att min resa, min kamp och att jag ändå lyckats med så mycket gjort att mina barn kan känna sej stolta och kanske till och med kan bli starka själva av det som vuxna, men jag vet också att det tagit på deras självförtroende och självbild att ha en förälder som har diagnoser.

Så länge man är medveten om det är man en bra förälder, det är också viktigt att inte låta det dåliga samvetet ta över, utan istället blicka framåt och verkligen kunna prata med varandra om det som varit, allt för att barnet/barnen ALDRIG ska känna att det varit DERAS fel.

så länge kärleken och viljan finns har man allt man behöver för att vara en bra förälder.

jag har träffat många mammor med diagnoser och kan med handen på hjärtat säga att dom är underbara mammor allihop, inte minst för att dom vet värdet i ett bra liv och att dom vet skillnaden på vad man kan förändra och inte. 

Mammorna jag mött med diagnoser är starka och ödmjuka människor,

som verkligen i jämfört med andra kan erkänna sina fel, stå för dom och verkligen göra allt för att förändra dom, och inte minst kämpa för sina barn.

Det är vägen till diagnosen som är den tuffa, det är resan till accepterandet och den rätta hjälpen som är den svåra för barnen.

Vägen hit jag är idag har varit lång och smärtsam, jag har längtat så efter att få stanna upp, få känna lugnet och kunna busa och leka med mina barn en hel kväll utan att tröttna, jag har längtat så efter att kunna orka lyssna på allt dom har att säga , jag har längtat så efter att kunna ge mina barn den tiden dom behöver till att knyta sina skor, att göra klart sina läxor, att dom ska få den tiden dom behöver utan att bli stressade av mig och mitt dåliga tålamod.

Concertan har gett mig den möjligheten nu, den finaste gåvan jag har fått i hela mitt liv, jag är så sjukt tacksam för vad medicinen gör för mig och inte minst för min familj.

äntligen kan jag vara den mamma jag är inuti och som jag alltid velat vara, den som där under kaoset, ilskan och ångesten längtat att få komma ut.

Jag är så lycklig när jag kan vara en ännu bättre mamma.

Här och nu, det va precis vad det var idag, bara Emilia hemma och vi spenderade flera timmar tillsammans utan avbrott, inget som störde, bara bus, skratt och fullständig närvaro.

Min dotter somnade lycklig och nöjd.

och jag kommer somna så mycket mer goare än igår.

Jag har hittat hem.

och detta inlägget tillägnar jag alla dom föräldrar som ännu inte kommit dit , som fortfarande kämpar och har det tufft, som även har barn med diagnoser som ännu inte "hittat hem", 

jag ber att vara starka och våga öppna dörrar,

Våga prova trots att ni hellre vill fly, det som känns mest skrämmande kan faktiskt vara det som till slut räddar just er !

STYRKEKRAMAR

till er alla 

***

Concerta , dag 10

Nu har jag kommit in på dag 10, det känns nu att kroppen accepterat medicinen och att det nu börjat verka som det ska. Det har varit omtumlande tio dagar på många sätt, det har varit, som jag ser det nu i efterhand , en stor omställning rent fysiskt och psykiskt , men jag har bitit ihop eftersom den positiva verkan har varit så otroligt välkomnande =)

Nu på 10de dagen känner jag mej ett med medicinen, den behövs där och jag vill aldrig vara utan den , den funkar så otroligt bra även om jag första veckan fick utstå känslan av att vara "påtänd" i 2 dagar, fick en del hallucinationer, och andra kroppsliga åkommor som svettningar, frossa och blodtrycksfall, jag blev väldigt oföretagsam och har känt mig vissa dagar ledsen över min borttappade energi, nu där i mot sen jag gjorde höjningen i Tisdags har den positiva effekten verkligen fördubblats och alla biverkningar har försvunnit, jag har börjat powerwalkat och tränat vilket var en annorlunda upplevelse eftersom jag inte blev uttråkad eller känner tvångstankarna om att hela tiden göra rätt och hela tiden tänka på mat osv, idag åkte jag också till min kusin och fikade, jag som sällan går utanför dörren och är social eftersom jag inte orkat lyssna på andra, inte varit på sånt humör alla dagar, antingen har jag kommit till folk med överdriven glädje och energi eller så har mitt usla humör gjort mig negativ, barnslig och allmänt jobbigt rastlös så folk i stora drag ångrat att dom bad mig komma.

Idag orkade jag lyssna och jag kunde utan problem sitta still och bara njuta av att prata, jag hörde verkligen vad folk sa och kastade inte ur mig massa impulsiva saker , jag till och med började grina när det kom in på känsliga saker, jag kunde börja GRÅTA framför någon bara så där utan att det kändes det minsta konstigt !

Det känns bara så bra att man nu kan börja göra saker som förut varit så omöjligt eftersom min ADHD förut tog över och gjorde det så svårt för mig !  Nu kan jag äntligen njuta av alla underbara människor runt mig, lyssna utan att avbryta, BRY MIG OM dom fullt ut istället för att styras av alla mina jobbiga känslor och känna mig bitter och jobbig !

Det känns som att jag äntligen kommit till ro.

Nu äter jag 18mg morgon och 18 mg på eftermiddagen, jag ska tillbaka till psyk på måndag för nytt blodtryck och ny vikt, jag kan själv bolla mycket om mina höjningar och läkaren lyssnar verkligen, vid höjningen i Tisdags ville han bara byta ut 18mg på morgonen till 27 mg och sen inget på em, men jag låg på och talade om att mina stora svårigheter ligger just morgon och kväll när alla måsten och rutiner och familjens energi finns , så då gick han med på 18plus18, nu på måndag kommer jag lägga fram iden om 27mg morgon och sen 18mg em, för jag blev så mkt bättre vid höjningen.

sen får ju givetvis blodtryck och vikt avgöra !

Hoppas nu att mitt blodtryck håller måttet hela vägen, för måste jag sluta med concertan så faller hela mitt liv. jag orkar ärligt talat inte fler fall nu !

Det måste fungera nu ! 

FÖR JAG VILL MÅ BRA !

nu, är det dags för mig att storstäda, vilket blir första gången på 10 dagar =)

haha, jag har skitit fullständigt i det, men en redig kvinna ser ju efter sitt hem så nu blir det på med musik och röjning järnet !

IKVÄLL kommer hela min familj hem och jag är ledig hela helgen, 

helvete va det ska mysas =)

***

Concertans för och nackdelar !

Idag är jag inne på 9de dagen med Concerta, äter 18mg morgon och 18mg på em , biverkningarna just nu är att jag blir ganska yr och en aning förvirrad, det är så när medicinen är på gång att sätta sig i kroppen, den ska acceptera medicinen, och det tar sin lilla tid.

En annan sak som man egentligen inte kan kalla biverkning är att jag blivit så oaktiv och oföretagsam. i 9 dagar nu har jag suttit och inte fått nåt gjort. Jo visst jag har jobbat, städat en liten stund här och där, men ska sanningen fram har jag inte haft lust med något och det är nog en av dom sakerna som varit tyngst för mig att acceptera.

Det är inte konstigt att min känsla är så, för innan medicineringen var jag en grymt aktiv tjej som powerwalkade mellan 1-2 mil per dag, gymmade, kämpade med vikten (nej var inte tjock, är bara ute efter en tränad kropp) städade i 6-7 timmar under en dag och hade all energi till att orka vara frustrerad, förbannad, energisk uppe på det. Nu är allt det där borta, det där drivet, den där powern att rusa fram som en jagad antiloop, saken är att jag egentligen inte saknar det för det är inte nyttigt att rusa fram så i livet och vara helt i kaos och i sån sjuk stress, min kropp och min hjärna mår bra av att nu kommit ner på jorden och fått en slags livspaus från allt jobbigt både fysiskt och psykiskt.

men jag vill ändå vara en aktiv tjej, det är ju det jag är, färgglad, kreaktiv och en drivkraft.

Idag ska jag därför vända på det, jag måste ta mig ut och komma tillbaka till rutinerna, fast på ett lämpligt och ett bättre sätt, få in träning och kost som en livsstil igen , för att sitta på rumpan ger mig inget alls och man kan bli väldigt deprimerad av concertan i början just för att man blir så förändrad i sin energi. Vi är så vana att vara så, att även det bra kan vara dåligt för oss.

Därför måste man vara lite extra stark och ta sej ut, hitta tillbaka, åtminstone till hälften av det man va ! Att jag gått ner 3,5 kg på en vecka av concertan är inget jag grinar över heller, men nu vill jag stanna på denna vikten, träna på gymmet ordentligt , äta protein och bygga upp från där, det får bli mitt projekt och något att se fram i mot.

nu har jag ju ingen matlust, vilket kan kännas skönt när man lidit av hetsätningsstörning oc sockerberoende hela livet, man slipper kämpa mot ständigt sug för mat och godis, nu kan jag ist lägga tankarna på annat, äta det jag ska och det kroppen behöver.

det är positivt, att medicinen har brytit dåliga tankar och psykiska fighter.

så idag är planering att bryta det här oaktiva.

Vi får väl se hur powerwalk eller gym känns med medicinen =)

ha en fin dag !

Conserta/Höjning Var tog jag vägen ?

I tisdags förra veckan förändrades mitt liv i den stunden som jag påbörjade min medicinering av Concerta. JAG som alltid sagt att jag aldrig kommer stoppa sånt i min kropp, aldrig någonsin.

Tänk va tiderna förändras och tänk vad nya beslut kan förändra våra liv. 

Att påbörja medicinering betyder inte att man är svag, eller att man inte kan bättre , eller att man inte vågar möta sina känslor. jag har bestridit så många kamper och fighter att jag mer än väl välkomnar det som concertan ger mig, jag har accepterat att jag har ADHD , jag har accepterat det jag INTE kan förändra, efter alla år som jag slitit mig gul och blå men ändå ramlat innan målsnöret, varför inte spendera resten av sitt liv på det sättet man är värd ? jag behöver inte bevisa något längre, jag ÄR bra när mina diagnoser inte längre tar över, för DEN som säger att man inte ÄR sina diagnoser har aldrig varit i våra skor som varje dag kämpar med just det.

ingen som är i vår sits kan någonsin uttala sej, inte om va vi ska göra med våra liv eller vad vi föräldrar väljer för våra barn med diagnoser.

Har man inte varit där, kan man heller aldrig avgöra vad som är bäst för oss.

Sen jag började med medicineringen har mitt liv vänts i en sån hastighet att jag inte hunnit med.

det som har känts mest i hela förändringen är att gå från ilska till total harmoni, att inte längre kunna styra sej själv med aggressioner utan istället stå där mitt på golvet och tycka om sej själv ?

37 år. det är en otroligt lång tid när man mår dåligt, det är en otrolig lång tid att leva i ovisshet, att bli dumförklarad år ut och år in och inte fatta ett skit av vad det är som händer. 

Att försöka bli accepterad när du inte ens kan acceptera dej själv, att helt plötsligt vara en 3 barns mamma som sitter på en ADHD utredning.

att acceptera. Jag har ADHD, jag har BORDERLINE.

Jag kan säga det med stolthet, för dom finns där, det är jag, det är mitt liv, så är faktan.

Innan jag började med concertan var jag vilsen, trasig, osäker, sårbar, skör, arg.

jag tvekade på min styrka , jag var rädd när jag lämnade ut mig på bloggen, jag tog åt mig av dom FÅ människor som gett mig skit för min öppenhet, jag var osäker på vem jag var och vad jag ville, jag lät människors åsikter och tycke föra mig runt i en falsk bubbla.

Nu när jag fått ro i mitt mående, när jag fått en helt ny syn på livet , när jag blivit som en ny människa som i all hastighet ska lära känna sej själv på nytt vet jag exakt var jag står, jag vet precis vad jag vill uppnå , jag skiter högaktningsfullt i vad folk anser om mig, jag tänker aldrig vara tyst , jag tänker aldrig acceptera att människor får diagnoser att vara som en ful tröja , eller som en obekväm kavaj, eller som en trasig människa.

Ingen ska behöva ta skit för något man inte kan rå för.

idag fick jag så fina mail från människor som talade om för mig hur mycket jag inspirerar dom ?

det säger allt, att jag LYCKATS med det jag som människa vill uppnå.

om jag kan få en människa att le, att känna styrka, att våga , att kunna tro på sej själv, ATT SLIPPA KÄNNA SEJ ENSAM så har jag lyckats ! 

så priset jag får betala med okunniga, dumma, korkade människor som skäms för mina ord är ett pris jag mer än gärna betalar , för jag kommer aldrig mer från och med nu be om ursäkt för att jag har diagnoser eller för att jag är den jag är.

**

Tack alla underbara som tror på mig.

KÄRLEK

Att släppa taget

Det finns dom som tycker jag har varit extremt öppen på både facebook och blogg, men det finns såå mycket jag aldrig lämnat ut här, tex namn på personer eller ens berättat saker kring en person som år ut och år in varit så jobbigt för mig. För jag har visat HÄNSYN. men nu har jag kommit till den gränsen där jag inte orkar längre, där jag behöver skriva av mig om alla dessa år, men naturligtvis tar jag hänsyn och skriver inga namn. För sån är jag.

Jag har en person i mitt liv som är en viktig person, eller borde vara. 

Det som jag alltid sökt efter är kärlek, bekräftelse och förståelse.

Men det har alltid uteblivit och alla mina desperata försök att göra personen nöjd med mig har aldrig lyckats.

När jag mått dåligt genom åren, har jag fått höra hur kass jag är, och när jag varit lycklig dom få gångerna i mitt liv har det ändå letats fel, det spelar ingen roll ur grym jag varit så har jag alltid varit skit, pinsam och dum.

Under 36 år trodde jag på det, att jag var dum, att jag var värdelös, kass och pinsam.

Jag trodde på varje ord. 

människan har alltid ansträngt sej att få mig förminskad och obetydlig.

Varje gång har jag gråtit och många gånger har det till och med fått mig att vilja dö.

identitetskrisen har alltid varit hög, eftersom jag fumlat runt utan trygghet och kärlek.

Överallt har jag dragit mig till samma människor som den här personen för att jag gjort desperata försök att bli älskad, men aldrig lyckats. I det undermedvetna har jag dragits till känslokalla trasiga människor för att rädda just denna personen genom att rädda dom !

Så onödig tid, så onödig energi.

Varenda gång är det samma sak, så fort jag gör en ansträngning att lyckas kommer långa sms fulla av nedvärdering och sårande ord som biter sig fast inuti och sen följer mig hela dagen som en mörk skugga och tanken " jag kommer aldrig lyckas"

Inte ens när jag och mina barn satt gömda i en lägenhet via kvinnojouren kunde människan inte ringa en enda gång under dom 6 veckorna och fråga hur det var. 

När jag ville lägga in mig på psyk för 13 år sen för att jag slutat me drogerna och behövde hjälp sa personen att jag alltid varit till besvär. Besvär ?

Flera gånger har jag haft styrkan att bryta, och det är alltid jag som återtagit kontakten efter lång tystnad, en gång 8 månader och en annan gång 1 1/2 år, inte ett ljud före det, jag var den som kröp tillbaks, för att jag trodde att det skulle bli bättre, för att jag skrek efter bekräftelse och trygghet.

men alltid samma visa varje gång, kyla, frånvarande, elak.

Man ska inte glömma, klart det finns godhet där, ja så klart, genom saker efter att personen fått dåligt samvete efter veckovis av elaka sms och spydiga ord, lite saker som plåster på såren och naturligtvis har det gett mig dåligt samvete i min tur och att allt kanske ändå är mitt fel när man tänker efter ?

NEEEEEJ.

Förra året ökade elakheterna rejält då jag påbörjade min ADHD utredning, det var som att sätta igång en vulkan som aldrig slutade få utbrott.

Sms

"du har fan inte ADHD du vill bara ha något o skylla på, fan va du skämmer ut mej"

"jag skäms så över dej, du har förstört hela mitt liv och alltid varit till besvär"

"stackars dina barn som ska behöva gå igenom din skit"

och dom kom mitt i nätterna

"kan inte sova för att du fått mig att må så dåligt, jag gråter för allt du ställer till med"

"jag kommer aldrig prata med dej igen"

sms, långa, elaka, som varenda gång fått mig att bryta ihop, tårar som runnit i så många år, så ont det har gjort, alla draman, alla intriger, alla negativa ord som satt sej i mitt huvud.

Är jag inte tillräckligt bra ? har varit min ständiga fråga.

Under hela utredningen som pågick i 4 månader som också var påfrestande och tung kom smsen ploppande av skit eller så var det tyst i veckor, jag fick helt ensam kämpa mig igenom det. 

Ändå tog jag med personen till återkopplingen , där hela mitt utredningsteam satt med och skulle meddela diagnoserna.

Då säger personen inför hela teamet.

"det här har varit så jobbigt för oss, hon har skämt ut oss inför hela mellerud "

jag och teamet tappade talförmågan efter dom orden, 

"Elisabeth har borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning" sa min psykolog"det får man av en trasig och traumatisk barndom"

Tystnad, inte ett ord.

och gissa vem som fick dåligt samvete av dom orden ?

jo jag.

Självklart tyckte jag att mina diagnoser var mitt fel.

och med den känslan brakade hela min tillvaro samman lång tid efter.

Detta året vände allt när jag träffade min fina älskling, vi har haft det tufft men också underbart bra. Vår kärlek har från början varit stark och underbar, vi har fixat allt och kämpat.

Detta året har mitt liv vänt, alla pusselbitarna har fallit på plats.

Jag blev lycklig.

Detta året har också varit det år som jag fått mest elaka kommentarer , spydigheter och sms, allt är fel, inget är bra, bråk, tjafs och draman om allt hela tiden, att jag blev lycklig gjorde människan ännu värre, och min pojkvän har flera gånger fått sett mig bryta ihop av tårar och fått lyfta upp mig igen, gång på gång. människan har även skrivit skit till min pojkvän vilket har förevigt förstört den relationen, jag tackar fan gud för min pojkväns otroliga tålamod och förståelse, för att han lyssnat och torkat mina tårar och byggt upp mitt självförtroende när jag rasat varenda gång ! HAN var den som fick mig att inse att jag faktiskt är BRA. efter 37 långa år fick någon mig att inse att jag är bra.

Det borde någon ha lärt mig redan för länge sen.

den personen som har det ansvaret.

Jag har sakta men säkert detta året insett att jag inte kan vara den som förändrar den här personen, det ligger inte längre i mitt intresse, trots sorgen som det skapat, den tunga ångesten och dåliga självbilden som det gett , ser jag nu att det är inte mig det är fel på, det är inte längre mitt bekymmer och trots att man har det bandet man har behöver man aldrig nånsin finna sig i såna saker, jag har egen familj nu, fyra fantastiska människor som varje morgon står med utsträckta armar beredda att ta i mot min kärlek och älskar mig högt och äkta, JAG har bidragit till att min familj mår BRA och känner sig BRA trots att jag själv inte känt mig värt vatten!

Jag är så glad att jag inte gått samma väg och jag är glad att jag aldrig nånsin gett upp trots att orden skärt som knivar i hjärtat.

Jag har aldrig gett upp min familj trots att min egen uteblivit.

Hela resan har jag vandrat ensam men aldrig tvekat på att ge min familj den kärlek och bekräftelse som dom behöver för att bli kärleksfulla vuxna.

Jag har tagit mitt ansvar trots att jag inte hade några som helst förutsättningar.

Igår kom det långa sms när jag var på jobbet, första gången som jag inte blev ledsen eller arg, det kändes mer som att få ett sms från ett trasigt ex som återfallit i droger.

eller från ett trotsigt barn som måste ha uppmärksamhet,

i den stunden bröt jag, sa hej då, ända in i hjärtat avslutade jag den relation som alltid gjort mig så illa. Jag gjorde det med lättnad, för att jag måste lägga min energi på min familj nu, och på mig, för jag är BRA.

Ändå, är jag så stark, att jag känna medlidande, måste vara hemskt att må så, och aldrig kunna älska någon annan , inte ens biologiska band.

För det var va personen sa till mig för några år sen, ord jag aldrig någonsin kommer glömma, jag hade också högtalartelefonen på, vi satt 5 personer i ett rum, när människan uttalar orden

"jag har aldrig älskat dej, och kommer aldrig någonsin att göra"

och med den fina frasen lämnar jag nu relationen för gott, 

jag går vidare och skapar underbara minnen med min familj som finns där.

Och som älskar mig, och alltid kommer göra 

Jag släpper taget nu.

frihet.

***

Concerta 18 mg/ADHD/Tips,råd,biverkningar,effekter !

Det är nu 6 dagar sen jag började med Concertan ! 6 dagar som faktiskt är lite svåra att förklara , för har man inte ADHD och ätit concerta och upplevt skillnaden är det så svårt att förklara.

Stort. Lättnad. Fri.

Det är 3 ord av MÅNGA som kan förklara dessa 6 senaste dagarna !

Jag har valt att dela med mig eftersom jag vet att det är så sjukt många som har diagnos och som ännu inte vågat eller påbörjat concerta.

1 år sen nu exakt som jag satt på återkopplingen och fick till att börja med tre diagnoser, ADHD, borderline och hetsätningsstörning. 3 månader senare fortsatte utredningen och bipolär 2 och posttraumatisk stress las till på mina fantastiska meriter.

(ja jag väljer att skoja till det eftersom livet blir trevligare då)

Efter att diagnoserna va satta grina jag i en dag..En dag, för sen fick det vara bra, jag AVSKYR att vara ett offer, speciellt en hel dag, det tar på min energi och min tid (som jag istället valt att spendera under fläkten med en cigg eller möblera om vardagsrummet mitt i natten..japp, det va då det) Hur som helst.

1 dag grina jag, sen började mitt HÅRDA arbete med att faktiskt försöka bli..hmm ni vet det där ordet som jag inte vet va det är ..JA NORMAL va det jag letade efter..jag försökte bli normal =)

Det funkade...ja om jag powerwalkade 2 mil, storstädade, gymmade..på EN enda dag, då kunde jag få för mig att jag var NORMAL en hel timme på kvällen (ja efter kaoset då barnen somnat ?)

När det var tyst och lugnt (fast i huvudet planerade jag redan 2023)

Naturligtvis har mitt hårda jobb gett resultat, normal blev jag inte (för det finns inget idag som heter så) men jag blev UNIK, precis som jag var innan , fast en starkare tjej med en otrolig sjukdomsbild och sjukdomsinsikt. Jag LÄRDE KÄNNA mig själv i diagnosernas djungel.

Och efter att ha prövat lamotrigin och topimax (tålde ej) fått sömnen tillbaka tack vare quetapin accord och dämpat lite ångest med sobril så insåg jag att min ADHD trots alla kamper och fighter helt enkelt ledde över mig. Det blev för mycket, jag orkade inte köra min maratonlopp från morgon till kväll för att bli lugn för det funka inte.

Så för snart 3 veckor sen berättade jag för min Läkare att jag gav med mig och ville påbörja concerta. 

Vilket fantastiskt beslut, VA FAN HÄNDE ?

Var tog det vägen ?

I Tisdag ringde min psyksjuksköterska och medelade att proverna man tar inför behandling med concerta var jättefina , man tar alltså prover för njurar, lever, sköldkörtel, blodkroppar och B-12. man tar också blodtryck, sänka och vikt.

Allt var perfekt och min vikt visade i Tisdags 58 kg, ska bli intressant och se vikten på Tisdag den 12/11, hmm den lär inte va på 58 iaf :D Man tar alltså en gång i veckan nytt blodtryck, sänka och vikt inför varje höjning på medicinen. Jag äter nu då 18 mg och höjer på Tisdag till 36 mg, vilket är awesome eftersom jag då har effekt HELA dagen ist för halva =)

men det gäller då att proverna fortfarande är bra och att man inte gått ner för mycket i vikt för då kan dom neka höjning =( Blä

I tisdags när jag då på em skulle påbörja min medicinering kom min bästa vän Anneli hit och sov här dom första 4 dagarna då min pojkvän jobbar i Göteborg och sover borta, dessutom äter hon själv samma medicin och kan därför va ett extra bra stöd.

30 minuter efter jag intagit min livs första concerta började jag gäspa och jag fick helt lama armar kändes det som eftersom kroppen verkligen slappnade av.

och mående, ja käre värld, jag har aldrig mått så sjukt bra :D

Jag gick runt som en nykär på rosa moln i flera timmar och tyckte livet var helt fantastiskt, det går inte att föklara det måste upplevas.

Min älskling ringde mig på kvällen och vi pratade i 2 hela timmar, precis innan vi ska lägga på säger han : det är första gången vi har prata så länge utan att du blivit arg .

ja ilskan ja, den var som bortblåst och det va ju det min läkare funderade över, om ilskan berodde på ADHDn mest eller dom andra diagnoserna. Nu har vi svaret.

Dom första två dagarna kände jag mig mycket annorlunda !!!! och då menar jag mycket, som att vända på en hand. sen från och med tredje dagen känner jag mig inte längre "speedad" utan mer normal, men helt galet underbar ! 

Postiva effekter : Ingen ilska, inte impulsiv, bra koncentration, ingen hyperaktivitet, ingen oro eller ångest. (andra bra : massa sexlust, lyckorus och kan ta kritik utan problem haha)

Biverkningar under dessa sex dagar : pendla snabbt mellan att frysa och dösvettas, 3 blodtrycksfall (bara att sätta eller lägga sej nån minut) Ingen som helst matlust , den försvinner HELT, viktigt att dricka och äta ! fick två hallucinationer (en där jag trodde nån gick i köket och såg en vit skugga i fönstret bakom anneli) HAHA. Vidgade pupiller som har svårt att anpassa sej i mörkerkörning (be careful) Annars...inget nämnvärt !

jag har INTE fått sömnsvårigheter som alla varna mig för, jag blir så lugn på concertan att jag typ somnar av mig själv på kvällarna ;)

såå jag har verkligen hittat RÄTT medicin, jag slutför projekt, glömmer inget , jag har fått mkt bättre självförtroende eftersom alla negativa tankar är borta och alla rädslor, nojjor, och allt som ADHDn innebär. jag kan ta alla förändringar med en klackspark med medicinen =)

ja jag skulle kunna skriva länge om alla positiva saker, men man ska ju orka läsa med ;)

jag har i korta men viktiga meningar blivit en underbar mamma och flickvän.

Nu finns det heller inga stopp för alla mina drömmar.

Jag är lycklig !

"CONCERTA, när du vill vara dej själv för en stund"

haha !

**

vi hörs, snart =)

puss på er

Första jobbdagen/börja med Conserta !

Igår va min första jobbdag ! och det gick superbra, jag gick inte brevid som jag trodde utan jobbade direkt eftersom det fattades folk. Hur kul som helst, Underbara barn, mycket skratt och lärdom.

Jag fick lära mig massa teckenspråk och lära mig saker om mig själv, tex  att som barnen där, att leva här och nu lite mer och vara så lycklig för det lilla man har !

Så underbara !

Efter jobbet drog jag till sjukhuset och tog alla prover och träffade min sjuksköterska Annica =)

För på Måndag eller Tisdag börjar jag med Consertan !

Eftersom min älskling är på sitt jobb i Göteborg kan han inte finnas där för mig då, ja jag är lite nervös varenda gång jag ska prova en ny medicin, men jag har tur, för min allra bästa vän som själv äter Conserta ska vara hos mig när jag börjar med medicinen.

såna vänner är guld värda.

Så jag lovar att uppdatera varje dag hur det går, då jag vet att många där ute behöver/funderar på conserta och då kan det va skönt att kunna läsa det =)

Ja om jag inte dör vill säga, då blir det inget bloggande !

HAHA.

nu måste jag sätta fart här, klockan är redan 07 och jag börja jobba om en timme, ska hinna lämna ungar på fritids och sen köra 2 mil till jobbet !

Puss på er, ha en underbar dag och kom ihåg att ni är värdefulla