Sanningen om att vara borderline-tjej !

Att ha borderline betyder att du är i ett gränsland mellan verklighet och fantasi, du har svårt att ha och se gråzoner både hos dej själv och andra, antingen avgudar du en person eller så är den inte vatten värd.

Kärleken måste vara perfekt, vännerna måste vara perfekta.

Allt som händer är dessutom antingen alla andras fel eller så  lägger du allas problem på dej själv.

När du har Borderline finns det ingenting som heter "mitt i mellan"

När du har Borderline pendlar du så snabbt mellan himmel och helvete att du inte ens vet vem du egentligen är.

Att ha borderline gör ont för den som har det,

Den gör ont för dom som lever tätt inpå.

Mina relationer till killar är det som varit den utmärkande delen för diagnosen.

I början har jag höjt dom till skyarna, varenda en av dom har varit den stora kärleken, riddaren på den vita hästen som ska vara så mycket bättre än alla andra.

varenda en av dom har jag satt på en pedistal,

och skönmålat dom för hela världen och för varenda människa som orkat lyssna.

Men efter ett par månader så har jag plötsligt sett att ingen av dom är "perfekta" utan har brister och fel precis som alla andra, för den som har Borderline blir detta en katastrof, och plötsligt går vi från att skönmåla vår partner till att bara se fel och överdriva precis allt.

vi tröttnar då vår partner när ställer krav eller när den startar massa konflikter , vilket sätter igång massa känslor för oss och vilket vi absolut inte klarar att hantera, utan får istället panikångest och hemska utbrott.

Den som älskar en person med Borderline blir sårad, sviken och får sitt hjärta krossat.

Den som har diagnosen är även med sin överdrivna separationsångest ett lätt byte för den svage som kan spela på just det här, någon med borderline kan inte förlora någon för det slutar oftast med hot om självmord och självskadebeteende.

Det finns inga gråzoner och den som har diagnosen måste själv få sjukdomsinsikt för att kunna bli bättre.

i 37 långa år har jag haft samma mönster i varenda relation, alltid gett upp när dom kommit för nära, alltid lämnat för att något annat och nytt lockar då vi älskar allt som är spännande och allt som är impulsivt.

Vi beter så illa och så konstigt att många människor tröttnar efter ett tag, vi med borderline klarar inte när vänner försvinner, vi klarar inte när saker förändras, vi kan sörja djupt när någon försvinner, trots att vi själva är anledningen till att människor vänder ryggen.

Vi är så dramatiska i allt, vi kan inte känna normalt, antingen är vi superglada, eller galet förbannade, och när vi är ledsna sjunker vi djupt in i en sorg.

Jag har varit sån här i alla år, och jag har aldrig riktigt förstått eller sett situationen , 

föränn nu.

Resan jag gjort med min nuvarande pojkvän är från början densamma , samma mönster, klängig, krävande och sjukt bekräftelsebehov i början, sen när vi kommit dit jag velat så har jag börjat leta fel , startat konflikter och blivit känslokall och likgiltig.

En kille som älskar djupt blir väldigt sårad och frustrerad.

man kan inte klandra någon som blir frustrerad, kanske svartsjuk och ångestfylld när den plötsligt blir utestängd från någon du mer än allt vill vara nära.

Allt förändrades när jag började äta Concerta för 2 månader sen.

Den stora förändringen som kom i samband med medicinen var tuff, jag var tvungen att lära känna mig själv på nytt och på det fick jag biverkningar.

Min pojkvän gjorde verkligen allt i sin makt för att jag skulle må bra, han grät för att jag var så kall, han blev orolig och mådde dåligt för att han saknade mig och min närhet.

Han ändrade på sej själv allt han kunde för att jag skulle va nöjd, han lyssnade på mig i timmar när jag grät. Han fick se på när jag låg med ångest och självmordstankar.

och jag ? följde det gamla mönstret. jag orkade inte hans behov, hans längtan efter min kärlek och bad han flytta, bara 5 dagar före jul.

Jag ville inte som vanligt se min del i det, utan skyllde allt på honom, jag "letade" efter gamla grejer som hänt och som vi redan löst för att svartmåla honom, jag vände hans skämt till allvar inför andra, jag pallade helt enkelt inte.

men något hade hänt inom mig, för första gången i mitt liv kände jag hur mitt beteende var fullständigt fel, jag kände att jag inte längre heller hade separationsångest utan faktiskt riktiga känslor. 

VI.

jag satt ensam i några dagar här och funderade genom allt, jag bestämde mig att min borderline aldrig mer får ha makt över mig, jag bestämde mig att jag ska göra allt i min makt för att behålla dom relationer som faktiskt är menade för mig.

jag tänker ta mitt ansvar över mig och mina problem.

jag tänker inte se min pojkvän i svart eller vitt.

jag älskar honom i gråzoner, han gör allt han kan för mig,

och han är ingen dålig person för att han gör ett litet fel.

Jag tänker aldrig mer kräva saker av honom eller andra som jag inte kan kräva av mig själv.

Därför är han i mitt liv igen, för att jag bestämde mig att nu får det vara bra, jag kan inte skylla allt på han och få det att låta som att han är boven, för det är han inte.

Han är en helt underbart snäll person, som är långt ifrån perfekt precis som jag, men tillsammans är vi underbara.

Jag är ledsen för att jag alltid ska se allt i svart och vitt, det gör människor i min omgivning så förvirrade, men det här är sanningen.

Jag tänker ta mitt ansvar, jag tänker jobba med mig själv,

för det är min kärlek till dom som älskar mig och lever tätt inpå.

jag kramar min älskling mycket mer nu, har slutat klaga o se massa fel, jag stänger inte ute honom längre utan berättar hur jag mår och vad jag vill göra med framtiden och med hur jag mår.

jag vet nu att min sanning är inte den enda rätta, man är två i ett förhållande, och jag är beredd att jobba hårt för att det ska bli en bra relation, och vi har båda lovat att förändra det som går.

det kallas mod att kunna visa sina svagheter som jag gör nu, men jag gör det eftersom jag känner att jag inte varit helt rättvis.

Jag har hittat någon som fick mig att vilja ändra mig.

Jag kan äntligen säga att jag hittat mig själv,

Nu kan jag äntligen älska tillbaka.

***

Kärlek

Svagheten jag har nu är styrkan i framtiden ! (Concerta/ADHD/bipolär/panikångest)

Efter det livet man levt, efter alla kamper som korsat min väg och slagit ut mitt liv gång på gång så blir man ju inte direkt överraskad när man efter 5 veckor med Concerta helt plötsligt börjar bli manisk i flera dagar, förhöjt stämningsläge, fullt driv och vilja, överdrivet lycklig osv för att efter 4-5 dagar drabbas av en plötsligt depression, panikångest från morgon till kväll, självmordstankar som är så grymma att man blir rädd för sej själv och tusentals tårar som strömmar över gång på gång. Den bipolära sjukdomen som min läkare "avskrev" bara veckan innan det började, kan vi nu då återigen förmodligen sätta tillbaka i min underbara meritlista över fantastiska diagnoser. 

Efter flera veckor med dosen 27mg plus 27 mg av concertan har min borderline ökat i symtomen , plus att nu även bipolariteten satt sitt fäste och efter alla brutna rutiner och alla timmars mindre sömn och allt slarv med maten så va det bara en tidsfråga innan jag hamnade i skov. 

För det är så den bipolära sjukdomen är, ju mer du blir stressad, ju mindre sömn du får, om du slutar träna, eller äta, eller hamnar i kriser, eller har det tufft,  så blir du mer sårbar och mottaglig för sjukdomen och den utvecklar skov efter skov tills du återigen finner tryggheten och stabiliteten. 

i många fall behöver dom flesta med bipolär sjukdom livslång medicinering, för det kan räcka att man har det jobbigt i sin relation eller att man sover dåligt några dagar så är karusellen igång. Jag blev till och med lite psykotisk förra veckan efter dagar fyllda av 300 saker, knappt något mat eller sömn, det var obehagligt och jag förstår nu att jag i takt med concertan blev mer framåt och social, började utsätta mig för mer yttre stimuli och det fick min sjukdom att vakna till liv. så är det och nu måste jag dra i alla bromsar, för om alla tre diagnoserna får vandra fritt och jag inte lyssnar på mitt mående så kommer jag hamna på holms kyrkogård, och det får aldrig hända.

igår ringde jag min kontaktperson och berättade om allt dom sista två veckorna, jag sa att jag kanske behövde höja concertan ? eller lägga till fluoxetin (en antidepressiv) för ångesten och depressionen ? hon skulle tala med min läkare och ringa upp idag. Så idag ringde hon och läkaren hade sagt bestämt nej till fluoxetin eftersom jag inte är deprimerad utan mer pekar åt bipolär vilket innebär att jag behöver stämningstabiliserare, han ville nästan också ta bort concertan då han funderade på om den kanske inte är helt bra för mig, men tyckte jag skulle stå kvar på dosen jag har då den faktiskt tar bort hyperaktiviteten och aggressionerna och trots allt stärkt mitt självförtroende, fick även en tid till honom den 10 januari så vi får reda ut allt och sätta in medicin för bipolär, vilket säkert blir topimaxen igen, dessutom VET jag att han kommer erbjuda mig strattera istället för conerta då den ger mindre ångest, men den kan man också gå upp hemskt mycket i vikt av och jag kan inte bli en lycklig köttbulle ? haha 

jag tror att jag behöver just en medicin som Topimax, eftersom lamotriginet va GRYMT på mig, men som jag inte tålde (morr)

Min läkare hade också frågat min kontaktperson hur jag hade det i min relation och i övrigt, då han vet att min borderline kan sätta mig i skapligt röriga situationer och kan öka både symtom och ångest, han är den som påvisat för mig hel tiden hur viktigt det är att jag har stabila och välmående människor runt mig för att må bra i mig själv. och att när jag blir utsatt för negativa grejer så blir jag sjuk i mina diagnoser, så sårbar är jag, men alla förstår inte det.

Att påbörja medicineringar (den 4de detta året) tar hårt på en redan trasig själ, det gör så jävla ont att utsätta sig för ytterligare berg och dalbanor när man redan klivit av den man alltid varit på. 

Man undrar om det nånsin finns ett slut ? om det ens är meningen att man ska leva när det gör så fruktansvärt ont ?

Mina 3 underbara barn är precis det som gör varenda jävla kamp så värt det, varje ångestfylld dag, varje timmar av tårar är så förbannat värt det, dom står för livet inom mig, för det goda, det underbara, det mest fantastiska man kan få. 

Jag skulle aldrig så fegt lämna det här livet när dom tre finns, jag är deras viktigaste person, deras trygghet och länk , jag är den som ska ge dom det dom behöver hur jag än mår !

jag kommer aldrig ge upp, det bestämmer jag mig för varenda morgon jag slår upp mina ögon, mina kamper är långt ifrån över, men jag tänker aldrig låta det här vinna över mig.

det får bara inte hända.

jag har lika mycket ångest idag och vet att det kommer höjas ju mer jag närmar mig kvällen, igår grät jag hysteriskt framför mig pojkvän och sa : jag orkar inte leva längre, jag orkar bara inte.

så det är tufft nu, det är svårt, men jag försöker, jag tar barnen till badhuset, jag gör det jag ska trots att ångesten har sitt grepp runt mig nu.

För jag är ingen som ger upp, det har jag bevisat för mig själv, för länge sen !

om 22 dagar ska jag träffa min läkare, tills dess får jag stå ut med hur jag mår, för jag vägrar äta benzo , vilket min läkare vet, jag tänker inte stoppa sånt i min kropp, vare sej benzo, alkohol eller nåt annat skit, jag vill må bättre, inte fly sanningen och verkligheten ! glöm det.

Jag tänker hoppa in i stormen och ta det som det är, för jag har en jul att förbereda för mina älskade ungar, det är mitt viktigaste mål nu, så oavsett ångest eller självmordstankar , I GIVE A SHIT.

jag har saker att fixa och göra, 5 dagar var till jul !

idag tänker jag längta, och ska nu göra julstädning, rensa och städa och tända massa ljus och bara hitta lugnet. man måste bara bestämma sej !

Tack alla som finns för mig, herregud, ni gör mig så blödig och förbannat tacksam, tack för att ni hejjar på mig !

Concerta vecka 6, dag 37 ! Viktras !!

Då har jag gått in på vecka 6 med ADHD medicinen Concerta.

Varit omtumlande veckor, och nu har äntligen medicinen stabiliserat sej och dosen på 27mg morgon och 27 mg em känns perfekt just nu, prövade en höjning förra veckan på 36 mg en dag, men det blev katastrof, obehagliga biverkningar osv, så jag sänkte tillbaka till 27 redan dagen efter och har nu tagit beslutet att äta denna dosen till 7 januari då jag ska tillbaka till psyk för blodtryck och vikt !

på tal om vikt så är denna medicin som gjord för just viktnedgång, här nedan ser ni bilder med just 6 veckors mellan rum =) det ovan vägde jag närmare 60 kg och nu ligger jag på 53,

vilket betyder ett viktras på 7 kg =)

 1 november

10 december

Det är ju så, att ett sånt stort viktras är ganska farligt, för tyvär blir man lite trissad av att man går ner så mycket i vikt, är man dessutom en tjej med borderline som jag är blir man fantastiskt glad för att alla dom där kläderna som man förut kände sig obekväm i nu sitter perfekt och man är så glad att man inte längre känner dom där sjuka hungerkänslorna trots alla hemska antal kalorier, så glad för att man slipper sockersug och bara kan titta på godis och skit utan att känna att man måste ha !

kampen om mat är över och jag kan njuta, fast inte så kul när man nu gått en hel dag utan mat utan att ens tänka på det, så matalarm på klockan är bra ;)

pratade med psyk idag om att ja inte vill göra fler höjningar förän januari, eftersom jag själv förstår att jag måste bli bättre på att äta och sköta mig, dessutom vill jag inte bli BEDÖVAD av mediciner, jag vill fortfarande KÄNNA, vill vara här och nu men ändå jobba lite med mig själv, vill att medicinen blir en krycka och inte en känsloflykt ! det är så viktigt att aldrig bli bekväm i sin medicin, utan hela tiden har utmaningar att bearbeta och jobba med, sån är jag =)

Nu ska jag ta min första powerwalk på 6 veckor, ja det är sant, jag har blivit LAT, iaf när det gäller träning, ändå har jag rasat 7 kg haaha =) 

ha en fin dag alla !

När höjning av concertan inte blir bra/ att lyssna på sin kropp och magkänsla !

Jag fick ju igenom en höjning av concertan här i veckan och igår skulle jag då höja från 27 mg morgon till 36 mg morgon, och sänka från 27 mg em till 18 mg em. 

Jag var SÅ ivrig att få denna höjningen då jag tyckte att 6 veckor till med 27 mg var alldeles för länge. Sagt och gjort, min läkare godkände via min kontaktperson att höja till 36 mg igår och så fick jag tid för blodtryck och vikt den 19 december.

så åt jag då 36 mg igår morse, min nya höjning och jag hade stora förhoppningar.

Men så galet det blev, höjningen var ALLDELES för tidig för min del, hjärtat rusade verkligen i 300, höll på att svimma flera gånger, även när jag satt ner, mina fobier som jag inte haft på minst ett år kom tillbaka i all kraft, ångesten ökade och jag fick liksom panikkänslor.

jag fick ont i ena armen och över bröstet, plus att en handen liksom domnade bort lite, det blev ett rejält tryck i huvudet, ja med andra ord var denna höjning mastig för kroppen i jämfört med alla tidigare höjningar. Det va även positiva effekter så klart, men mer dom där som inte ska vara i längden, tex speedad osv, det är ju inget som jag strävar efter då jag för länge sen lagt av med missbruksdelen, jag vill liksom må bra, inte vara överdrivet onormal åt andra hållet. sen på em tog jag 18 mg, då lös min hyperaktivitet igenom och jag fick en del dampryck men va ändå glad, trots det va dom obehagliga biverkningarna kvar tills jag somnade, dessutom hade jag MYCKET svårare att komma till ro och somna fast att jag tagit mina seroquel. Min pojkvän sa till mig igår att jag inte varit mig själv under dagen, väldigt pratig och sen reserverad och tyst, han såg att det va hemskt jobbigt också med biverkningarna och sa att medicinen trots allt är en farlig medicin och att jag borde sänka igen ett tag till.

Så idag valde jag återigen att börja med 27 mg, för 36 mg var absolut inte rätt nu, och idag är jag jämn och fin utan massa smärta, rusningar osv. skönt.

Man MÅSTE lyssna på sin kropp, även om man vet att en höjning kan va jättepositiv ska man absolut inte spela med livet, detta är en medicin att ha respekt för, det är viktigt att låta höjningarna ta tid, precis som min läkare sagt och nu har även jag fått in det i skallen. det är så viktigt att lyssna vad kroppen säger, och klart att 27 mg inte ger kanske supereffekt, men man får heller inte glömma att diagnoserna ALLTID kommer lysa igenom och att jag trots allt har borderlinen kvar som concertan inte hjälper ett skit för, dessutom måste man jobba själv också, inte bli bekväm med medicinen och tro att allt löser sej endast med den. medicinen är en krycka , men resten får man jobba för, och slutar man ta sin concerta en dag kommer man bli påmind om hur BRA dosen man har trots allt är, för man glömmer lätt hur det är att vara omedecinerad.

som i morse, vaknade 12.30, mina ADHD symtom var grymma, ångesten hade tagit sig ända ut i händerna så jag skakade som en alkis som har abstinens, tusen tankar i huvudet och mådde allmänt ras, sen när jag intagit 27mg infann sej lugnet, balansen och det goa måendet, ibland är det skönt att bli påmind. och att inse att den dosen man har räcker så mycket mer än vad man vill tro .

jag kommer fortsätta äta 27 mg nu minst en vecka till, och 27 mg på em som innan, jag måste lyssna på min magkänsla och vara rädd om mig själv, jag vill ju faktiskt leva och inte dö !

jag är så glad som har den pojkvännen jag har, så lyhörd för hur jag är i mina höjningar, ser vad som är biverkningar osv, han säger aldrig nåt så länge jag är mitt i något utan tar det när han märker att jag är mottaglig igen, så guld värt, det är ovärderligt att ha honom vid min sida.

idag är min älskling på julbord och kommer nu ikväll, själv är jag barnledig och undrar vad jag ska göra i denna tystnad, trött är jag med , eller kanske avslappnad, vad vet jag =)

får ta mig en lång dusch kanske och sen se vad jag hittar på !

och till er så vill jag säga : tack för alla fina utlämnande mail på fb om er och era barns diagnoser, det bär jag med mig i hemlighet tills jag dör, tack för allt ni delar med er, det gör min blogg, min öppenhet och min styrka för att hjälpa andra så värt det, NI GÖR DET MÖJLIGT, ni är helt fantastiska !

massa kramar på er !

Till bästa BUP, tack för ingenting !

jag minns så väl när ni skickade mig brevet om att min dotter som är 10 år inte hade rätt till en ADHD utredning, istället talade ni om via samma brev att ni istället skickat en orosanmälan till socialtjänsten, för att jag som mamma som har ADHD och borderline kanske påverkat min dotter att få samma symtom. Då skulle ni varit med idag och sett min 10 åriga dotters hemska separationsångest från mig, hennes tusentals tårar som strömmade ner för hennes kinder, paniken i hennes ögon och hennes enorma katastroftankar "tänk om bussen kör av vägen nu mamma" . Min dotter har dom här bekymren tror jag för att hon är överbelastad i sin ADHD, hjärnan orkar inte med, hon är i samma sits som jag var som barn, hon får mer svårigheter ju äldre hon blir för hon vill så gärna "klara allt" som alla andra gör, men det gör hon inte. Så ni skulle ha mött hennes ögon idag, hennes oro som jag fick lindra så mycket det gick med mina kramar och löfte om att allt kommer bli bra. Ni påstod att jag har påverkat henne ? ja då undrar jag hur jag påverkar hennes enorma koncetrationsvårigheter i skolan, där hon tvingas sitta i en liten grupp för att kunna hantera ett enda mattetal, för inte bli distraherad av allt runt omkring, hennes hjärna orkar inte i skolan , hon är dessutom hyperaktiv och kan inte sitta still, men det antar jag är mitt fel ? det lustiga är att hon sitter mer still här hemma för här hos mig känner hon sej tryggare än i skolan, här försöker vi ha lugn och ro eftersom vi är två här redan som fått diagnoserna ADHD och ADD och som behöver fasta rutiner , struktur och framför allt lugn och ro.

Min dotter har denna ångesten eftersom barn med ADHD ser sina föräldrar som en överlevnadspunkt, dessa barn med ADHD tror inte dom klarar sej utan oss, men det är klart det kanske är MIN ADHD som gjort henne sån. 

Hon är mycket impulsiv också, och hon har humör, men här hemma får hon inte bete sej hur som helst så det syns mer i skolan, och eftersom det är sån kaos för hennes stackars hjärna där så förstår jag om min dotter bryter ihop ibland i tårar.

Det är då ni ska se henne, när hon kommer hem från skolan, dödstrött, utmattad med enorm huvudvärk, hon lägger armarna om mig och hon suckar så där lättat för att hon äntligen kommit hem till sitt lugn, till sin återhämtningsplats där inte kraven står henne upp i halsen.

Men mest skulle jag vilja att ni ser när hon ler för att jag kan prata med henne utifrån mina egna svårigheter, för jag FÖRSTÅR, jag vet vilken börda min lilla tjej bär på, jag ser hennes stress, hennes tvång, jag hör henne oavbrutet nynna på samma låt en hel dag för det är hennes sätt att orka med allt som händer i hennes huvud. Alla hennes tusentals tankar och impulser som ADHDn innebär , som ger henne onödiga tvång och onödig ångest för att ORKA.

jag har själv varit i hennes sits, jag fick heller ingen hjälp och mitt liv har varit en enorm svårighet pga av det, jag va totalt slutkörd när jag nådde dörrarna till min utredning, och tror ni på fullaste allvar att jag vill att min dotter ska hamna på samma spår ?

ja , ni på BUP verkar ju ha alla svar.

Dessutom har jag ett barn med ADD och bipolär 2, det tog flera jävla år innan ni satte dom diagnoserna, och det hände för att jag krävde en annan läkare, då hade ni innan försökt och få det mesta att vara mitt fel, så mitt barn fick lida förbannat onödigt mycket.

Hur ska jag som förälder kunna kämpa för mina barn om jag motarbetas av dom myndigheter som SKA vara till barnens hjälp ?

Socialanmälningen rörde mig inte i ryggen, vi har inget att dölja här, det blev fina papper därifrån efter avslutad utredning, men vet ni ? min dotters svårigheter finns kvar och har till och med blivit värre , och hur kan det va mitt fel när jag blivit BÄTTRE ?

jag hoppas att era egna barn inte behöver ha det som min dotter, att som mamma som själv har diagnoser ska behöva se sitt barn genomlida samma sak, hur maktlös jag känner mig.

att min dotter inte får rätten att VETA , att få sätta ett ord på hur hon mår.

istället får hon höra i skolan att hon är jobbig, pga hennes problematik och alla hinder som det skapar känner hon sig värdelös, hur ledsen hon ofta blir för att hon inte klarar det som hennes klasskompisar gör, precis som alla andra barn med ADHD får känna pga funktionshindret.

Jag hoppas ni får en fin jul, det ska jag ha, jag ska samla kraft för att fullständigt rulla över er efter nyår, för det är nämligen mitt enda jävla nyårslöfte, att verkligen slåss för att min dotter ska få den hjälp som hon enligt lag är så förbannat berättigad till !

Vi ses !

ytterligare höjning av Concertan, till 36 mg

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg om att min läkare bestämt att jag skulle äta 27 mg plus 27 mg tills vecka 2, alltså 6 veckor till, mjaa, det kändes bra först , men sen dagen efter när jag kände att effekten börjar svajja tyckte jag att sex veckor till blir extremt långt och plågsamt. Mer höjning ville jag allt ha. så jag ringde min underbara kontaktperson igår på psyk och förklarade hela läget och hon förstod, idag ringde hon upp efter att ha pratat med min läkare och från och med imorgon ska jag börja med 36 mg på morgonen men byta från 27 mg på em till 18 mg istället, skulle 18 vara för lite sa min läkare att det var okej om jag återigen höjde till 27 mg på em, men att jag skulle vara försiktig eftersom han är noga med att det inte blir för snabba höjningar.

oavsett så känns det bra nu att få höja till 36 mg imorgon eftersom jag idag är ganska hyper, stressad, har ångest och oro, blää, man har ju vissa dagar med mer rejäl adhd, idag är nog en sån dag. Utan medicin är dom dagarna katastrof så jag är glad att jag har medicin trots allt, men ska bli skönt att höja imorron, även om det innebär en del biverkningar dom första dagarna, speciellt när man plötsligt får attacker av depressioner och självmordstankar, det är ju ingen biverkning man längtar efter precis.

men det får man ta för efter några dagar mår man ju hur bra som helst.

Vi får se hur det blir, man får aldrig tappa hoppet.

Det jag önskar nu är kanske lite mer avslappning och bara få va.

Mycket som drar i mig nu, ibland vill man bromsa.

men livet tillåter inte alltid det.

Det får inte glömmas bort att jag trots allt kämpar varje dag med diagnoser och med en inre kamp som inte alltid syns utanpå.

Det får man aldrig glömma.

Det kan vara ett helvete inuti, men ändå ler jag och går vidare, för jag är ju stark , och behövs,

ibland vill man trots allt bara få va den behövande.

eller kanske bara få vara Elisabeth.

För det är viktigt, att få vara sej själv med sig själv, en liten stund då och då.

Andas och njuta.

Få slippa all stress, oro och ytter påverkningar.

Ibland är det det som är värst för mig.

Skapar så negativ spiral som aldrig verkar ha ett slut.

***

ha en fin dag

En månad med concerta =)

Om 2 dagar är det exakt en månad sen jag började med concerta, vilken resa. Tjoho.

så här har det sett ut :

Inskrivning 1 /11 vikt och blodtryck togs

Vecka 1: 18 mg på morgonen.

1a kollen 5/11 viktnedgång 3,5 kg, blodtryck perfekt. 

Vecka 2: 18 mg morgon och 18 mg kväll 

2a kollen 12/11 ingen viktnedgång, ingen viktuppgång blodtryck perfekt

vecka 3: 27 mg morgon och 18 mg kväll

3de kollen 25/11 viktnedgång 1,5 kg och blodtryck perfekt

vecka 4: 27 mg morgon och 27 mg kväll

4de kollen igår 2/12 viktnedgång 0,5 kg blodtryck perfekt 

From nu tills vecka 2, alltså i 6 veckor ska jag äta 27 mg plus 27 mg

Igår var alltså min fjärde kontroll och jag mår nu jämt och fint och tycker 27 plus 27 faktiskt funkar bra, där i mot så sa min läkare efter 3 de kontrollen (då jag rasat hela 5 kg på 21 dagar) att han krävde nolltolerans på vikten i fortsättningen, igår hade jag droppat ytterligare ett halv kg i vikt vilket inte blir nolltolerans (även om man kan tycka att 500 gram inte är speciellt mycket) men att gå ner 5,5 kg på bara 28 dagar är mycket med tanke på att jag bara vägde endast 58 kg vid invägningen den 1 november och jag är liksom 171 cm lång, hej pinne !

SÅ därför får jag nu inte höja för än vecka 2, det betyder att jag nu ska äta 27 mg morgon och 27 mg kväll i ytterligare 6 veckor ( ja den långa tiden beror även på juluppehållet, så så länge var nog inte tanken men julefriden pajade det lite haha ;)

Jag sa igår till min nya sjuksköterska (som tack och lov är specialiserad på ADHD , gud VÄLDIGT PASSANDE) att jag tycker att 27orna funkar bra och att jag är lite tveksam till höjning just nu och det snappade min läkare upp så klart, medicinen har svarat grymt bra och alla behöver inte ha maxdos, många klarar sej till och med på ynka 18 mg per dag, jag tror dock att en höjning kan vara aktuellt för mig i januari, vi får se =)

Än så länge tycker jag att dosen jag har nu är bra, fast naturligtvis bryter ADHD igenom lite i mellan åt , men för det mesta klarar jag allt nu som förut var en ren jävla katastrof. jag är annorlunda och har gjort extrema framsteg denna månaden, men mest den sista veckan när jag ökade även em till 27 mg. Inga biverkningar alls, det känns bara HEMSKT innan jag fått i mig medicinen på morgonen och även på em om jag tappar bort tiden då jag ska ta den och jag blir orolig , stressad, irriterad och helt jävla förvirrad. jag är så glad att jag kan ta den där medicinen och bara känna hur ADHDn liksom försvinner inom 30 min. poff så där, så enkelt och så bra.

Jösses, vi är nog MÅNGA som tackar självaste jesus (eller det labbet som uppfann iden) för att den här möjligheten finns för oss, och för att ett piller kan vara en sån räddning.

Hurra för concerta !

Nu efter 4 veckor med medicinen är jag trygg i mig själv, starkare och självständigare, jag är ekonomisk, pedagogisk, ordningsam och strukturerad.

Japp ni läste rätt, allt det där jag önskat har jag fått.

jag kan prata så LÄTT om mig själv, hur jag mår, va jag tycker och känner, jag kan äntligen GRÅTA över sånt som gör ont istället för att gömma det inuti i ÅR och vara arg på hela världen, så nu har jag blivit så himla redo för att påbörja KBT behandling med psykologen stina på psyk (som höll i min ADHD utredning) jag känner att jag klarar det nu, att jag är stark och hittat balans och styrka att kunna ta itu med allt som varit jobbigt.

jag är inte rädd längre.

Jag kommer inte längre dö av ångest eller tappa kontrollen.

Jag är mer än redo att lösa alla knutar.

Göra en livsinvestering delux =)

för det är dags nu.

***

sen jag började concertan har jag renoverat hela mitt hem, varenda rum, varenda vrå har fått en ny out fit och jag har sorterat slängt och organiserat.

jag har verkligen haft så mycket fokus och avslutat varenda litet projekt.

så underbart, kan faktiskt inte nog förklara hur glad jag är.

och barnen, min förvandling ser man mest i dom, så mycket lugnare, tryggare och GLADARE.

Dom har fått den välmående mamman dom så väl förtjänat.

och min pojkvän då? ja sist men inte minst kan jag lägga ännu mer kärlek på min man som troget och kämpande stått vid min sida genom precis allt, min stora kärlek, mitt allt.

På torsdag firar vi 11 månader tillsammans, det ska vi fira ordentligt till helgen när vi fått barnledigt =) det behöver vi ..

Tills vi hörs igen, ge aldrig upp och glöm inte att ni är bäst !

puss bettis

Conserta , höjningar och tålamod.

Nu har jag ätit concerta i 19 dagar och det har varit lite av en annorlunda och härlig upplevelse.

Första veckan : 18 mg morgon blodtryck bra, Vikt: minus 3,5 kg 
Andra veckan 18 mg morgon  plus 18 mg efterm. Blodtryck bra, vikt: 0 kg
Tredje veckan : 27 mg morgon plus 18 mg efterm. nya provtagningar på Tisdag den 26/11

I onsdags den 20de inledde jag alltså min tredje vecka med Concerta och min tredje höjning,
Jag började med 27 mg på morgonen och fortsatte på vecka 2 med 18 mg på eftermiddan.
Dom första två dagarna var jag bara dödstrött och väldigt oföretagsam , lugn och avslappnad men inte direkt superglad. Tredje och fjärde dagen med 27 mg drabbades jag av en depression, grät och hade självmordstankar, mådde fruktansvärt dåligt och kände mig mer aggressiv och mer manisk.
Va nästan på väg att ge upp eftersom jag inte känt riktig "effekt" av 18 mg på morgonen den senaste veckan, så jag hade stora förhoppningar.
Dag 5, alltså idag, kom det jag längtat efter.
Humöret är stabilt, lugn, avslappnad, full fokus och pigg.
27orna ger äntligen underbar effekt, det gäller alltså att ha tålamod =)
Nu är jag där jag vill vara igen och jag har kunnat utnyttja dagen till max.
Utan medicin hade jag inte så här bra planerat kunna göra en söndag så bra för mina döttrar som idag, annars brukar jag vara taggad, stressad, orolig, ha ångest, men idag när jag gick upp kl 10 bestämde jag mig bara "idag blir det badhuset med tjejerna" och grejen är att jag bara GÖR det , det finns liksom inget jobbigt över det längre, jag gör det, njuter och ser det som en helt naturlig grej. Innan badet fixade jag äppelklyftor, hällde saft i vattenflaskor, fixade nya kläder, packade ner schampo, balsam o allt, jag har med ALLT och glömmer INGET längre, så skumt, så annorlunda, men så härligt.
Jag kan sitta och se mina barn bada utan att kolla kl varje sekund, jag känner mig så NÄRVARANDE och så himla ansvarsfull på ett helt annat sätt en tidigare.
Efter badet blev det hårinpackningar på tjejerna, blåste håret och satte på dom nya fina kläder, allt tog sin tid och jag hade full fokus och var NOGRANN, mitt gamla jag hade studsat redan när barnen börjat bada. Efter allt var klart åkte jag direkt ner till sunnanå så barnen fick leka på lekparken och gå på bryggorna, i vanliga fall hade jag redan för länge sen varit hemma och varit helt jävla slutkörd, men efter sunnanå åkte vi hem och jag var hur pigg som helst och fixade disk, middag och allt sånt utan att ens tänka "va jobbigt" och slippa det där rusande tåget genom huvudet och va helt slut på energi. Så skönt att slippa det där.
Det bästa är ändå att jag inte längre stressar ihjäl mina barn , dom får ta all den tid dom behöver, jag har blivit mer pedagogisk, istället för att bara va negativ i perioder, berömmer jag mer , det pga att jag inte längre är lika stresskänslig, barnen kan studsa, låta och väsnas, tom bråka som bara den och jag är lugn och mer rättvis istället för att va orättvis för att "slippa" tjatet. 
jag är den mamma jag alltid varit där inne, som vill ta vara på deras barndom och verkligen uppfostra dom till kärleksfulla och underbara vuxna. 
Det går inte att förklara känslan, den måste kännas.
Jag hade kunnat använda "mitt nya jag" till så mycket annat, jag skulle säkert orka festa mer, va mer social, shoppa mer eller nåt annat , men jag har ALLTID haft det närmast hjärtat att vara en bra mamma, så för mig är det helt naturligt att mitt nya mående och mitt nya jag enbart i första hand ska läggas på min fantastiska familj.
Det ÄR mitt ansvar och har alltid varit, i alla år har jag lagt den lilla ynka energi jag haft på mina barn , aldrig gett upp, aldrig "festat" bort mina problem eller låtit någon annan "ta över" .
Och nu kan jag äntligen finnas där FULLT UT. precis som jag alltid önskat.
Jag har ADHD, jag äter Concerta.
Helt naturligt för mig, inget konstigt, inget skamset över det.
Jag föddes med min diagnos och har tagit mitt ansvar över den.
Det är nu livet kan börja.
På Tisdag ska jag återigen till psyk och ta nytt blodtryck och vikt, min tanke är att jag ska börja med 27 mg även på eftermiddagen, vi får se va proverna visar och om min läkare säger high five på den haha =)
Efter en underbar söndag med mina fantastiska döttrar är det nu dags att se till att dom städar sitt rum, sen blir det att lägga sej och jag ska läsa saga, så ser planeringen ut och så blir det oavsett om jag skulle se 40 andra grejer på vägen som förr VA så viktigt.
hell no, family first !
ÄNTLIGEN.

Är concerta droger, är jag i så fall drogmissbrukare ?

Jag vill dra tillbaka tiden till den 20 november, år 2000, alltså på onsdag exakt 13 år sen. Det var sista gången jag missbrukade Amfetamin som under nästan 3 års tid hade blivit min enda trygghet, kanske till och med min ända kärlek. När jag tog amfetaminet blev jag lugn , fokuserad, glad och fick självförtroende, vad jag inte visste då som jag vet idag är att jag genom drogen blev bättre i min ADHD. 

Den gången var min sista gång, den dagen för 13 år sen sa jag att nu får det vara bra, trots att amfetaminet fick mig att orka, fokusera och bli lugn så visste jag inom mig att droger ska man inte ta, det är inte något för mig, jag ville ha ett liv.

Sen den dagen har det gått 13 långa och krokiga år, jag fortsätte att leva i ovisshet om att jag hade diagnoser, födde ytterligare 2 barn och höll mitt ord, inte en drog sen dess, inte ens ett enda piller sen dess, hur mycket ångest och helveten jag än gick igenom HÖLL jag mitt ord.

Jag slutade till och med att dricka dom första åren, sammanlagt 4 år , sen blev det alkohol kanske max 2 ggr om året om ens det, jag ville VERKLIGEN inte ha något som helst missbruk i mitt liv.

Och jag höll mitt ord.

För ett år sen när jag väl fick diagnoserna på papper frågade min läkare mig om jag ville börja med central stimulerande medicin, som Concerta.

Då tackade jag nej, för inom mig hade mina 13 år som drogfri och fri från både tabletter och alkohol satt sina spår, för mig var det som att misslyckas att börja med mediciner, jag ville klara det själv.

jag ville bevisa FÖR JUST MIG att jag kunde hantera ALLT utan medicin.

Idag vet jag så mycket bättre.

Det senaste året sen jag fick diagnoserna har hela min vakna tid gått till att hålla huvudet högt, att orka genom ångest , oro och rastlöshet, att orka klara alla svåra downperioder. 

Jag har tränat SÅ HÅRT i olika situationer för att inte min ADHD ska ta över, 

Jag har verkligen kämpat så hårt att jag till slut inte haft nån som helst energi kvar.

Alla enorma energikamper för att överhuvudtaget bli lugn på kvällen. 

Allt som jag kämpat med och ändå snubblat varenda gång.

För mig handlade concerta om misslyckande, att behöva ta en medicin som har skapat så stora debatter, som har används i missbrukssyften för dom som inte har diagnosen, debatter och smutskastning som har gjort oss med diagnosen skuldmedvetna, först får vi kämpa mot fördomarna för vår diagnos, sen får vi kämpa med okunskapen kring centralstimuleranade mediciner, höra att vi är  "pundare" "värdelösa" eller nåt annat trevligt ord som förgyller den svages tragiska liv.

Idag när det gått 13 dagar av min medicinering av concertan kan jag med handen på hjärtat säga : den har räddat mitt liv, den har gett mig chanser som jag aldrig hade kunnat få annars, den har tagit fram den personen som legat dolt under all ångest, oro, hyperaktivitet och ilska. Nu får jag chansen att förverkliga mitt liv, att kunna vara MAMMA fullt ut, att kunna få andas, att kunna få må bra äntligen.

Precis som diabetikern måste jag ha medicinen för att kunna må bra, till skillnad från missbrukaren får jag ingen "kick" eller något "rus" jag blir bara det som andra kallar normal och fungerande. Jag har en enda gång under dessa två veckor känt en sorg över att aldrig kunna må så här bra utan medicinen, en enda gång i några mörka minuter, kände jag mig skyldig och dålig.

Det är enda gången jag kommer känna så, för jag vet att det är långt ifrån sanningen.

Jag behöver min medicin, och jag har tagit mitt ansvar som förälder att inse när "sitt bästa" inte räcker, då måste man ta hjälp, då måste man va såpass stark att man går det steget som man är rädd för, allt för att ens barn ska få det dom behöver.

mitt ansvar.

Jag är så tacksam över den hjälp jag fått, att den finns, jag är också så stolt över mig själv som vågar förändringar, som inte lyssnar på skit och som ser efter MIG och min familj, som värdesätter mina relationer, till barnen, till min pojkvän och mina fina vänner.

Jag är så in i helvete stolt för mitt beslut.

Det räddade mitt liv.

***

Föräldrar med diagnoser - Dom bortglömda barnen.

Att vara förälder med diagnos/diagnoser är tufft, man kan knappt i perioder klara sej själv, man kämpar med ångest, självmordstankar och tvångstankar, man kanske får utredning sent i livet och allt kastas om, det kan vara svårt för många att acceptera vad som står på pappret, vad som inte går att förändra. Det kan även för många vara en lättnad, att bryta sej fri , att äntligen ge "kaoset" en identitet, ett namn. Det kan vara en underbar lättnad att äntligen förstå, att äntligen kunna få förklara varför man är som man är. 

Det är en jobbig och svår väg innan vi börjar förstå att vi kan ha diagnos eller samsjuklighet, man ältar, känner efter, sen går man igenom en tuff utredning som för många kan vara riktig plågsam, man tvekar och är rädd för vad det ska visa, man får känslan av att man kanske är "galen" eller "knäpp, oftast när man når dörrarna på psykmottagningen för att påbörja en utredning är oftast självförtroendet som allra lägst, man har snubblat, snavat, misslyckats och funderar tusentals nätter på varför det känns som det gör inuti. Man är så trasig att en utredning är den sista utvägen.

Efter utredningen är klar och man varit på återkopplingen och fått diagnoserna ställda börjar kampen om att acceptera, sen när det så smått börjar ske börjar nästa kamp om att börja jobba med sej själv, många börjar medicinera direkt, andra vill prova utan för att se om det går, men oftast hamnar många där att man börjar prova olika mediciner och plötsligt har man hittat det som funkar och man får exakt det man ville ha...ett liv.

och Vi är föräldrar.

Bakom allt detta finns det jag vågar kalla dom bortglömda barnen, vi som lever med diagnoser och gått hela denna vägen och gjort denna resan vet så väl vad jag pratar om.

Om det varit jobbigt för oss, så är det ingenting mot va det varit för våra barn.

Att som förälder leva med diagnoser är precis som jag skrev i början tufft, och mitt uppe i det får man som förälder gå och lägga sig varje kväll med ett gnagande dåligt samvete, 

vi har alla varit där.

Bristen på tålamodet, humörsvängningarna, sömnbristen, ångesten, oron, tvångstankarna,manierna, depressionerna, ilskan, utbrotten, impulsiviteten, självmordstankarna

och så är vi föräldrar.

jag vet att mitt tidigare mående skadat mina barn, jag vet att jag gjort dom ledsna, att jag gjort dom rädda med mina utbrott , jag har inte orkat lyssna, leka eller ens klarat av att gå ur sängen, jag vet att mina resor mellan höga toppar och djupa dalar har satt sina spår hos mina barn.

Det kan ta hårt på en förälder att ha det inom sej, speciellt när man verkligen längtar efter hjälpen men måste sitta på händerna och vänta, det är så fruktansvärt när man omedvetet gör såna saker mot sina barn, dom får se och uppleva så mycket.

Det får man aldrig någonsin glömma.

Ändå tror jag att min resa, min kamp och att jag ändå lyckats med så mycket gjort att mina barn kan känna sej stolta och kanske till och med kan bli starka själva av det som vuxna, men jag vet också att det tagit på deras självförtroende och självbild att ha en förälder som har diagnoser.

Så länge man är medveten om det är man en bra förälder, det är också viktigt att inte låta det dåliga samvetet ta över, utan istället blicka framåt och verkligen kunna prata med varandra om det som varit, allt för att barnet/barnen ALDRIG ska känna att det varit DERAS fel.

så länge kärleken och viljan finns har man allt man behöver för att vara en bra förälder.

jag har träffat många mammor med diagnoser och kan med handen på hjärtat säga att dom är underbara mammor allihop, inte minst för att dom vet värdet i ett bra liv och att dom vet skillnaden på vad man kan förändra och inte. 

Mammorna jag mött med diagnoser är starka och ödmjuka människor,

som verkligen i jämfört med andra kan erkänna sina fel, stå för dom och verkligen göra allt för att förändra dom, och inte minst kämpa för sina barn.

Det är vägen till diagnosen som är den tuffa, det är resan till accepterandet och den rätta hjälpen som är den svåra för barnen.

Vägen hit jag är idag har varit lång och smärtsam, jag har längtat så efter att få stanna upp, få känna lugnet och kunna busa och leka med mina barn en hel kväll utan att tröttna, jag har längtat så efter att kunna orka lyssna på allt dom har att säga , jag har längtat så efter att kunna ge mina barn den tiden dom behöver till att knyta sina skor, att göra klart sina läxor, att dom ska få den tiden dom behöver utan att bli stressade av mig och mitt dåliga tålamod.

Concertan har gett mig den möjligheten nu, den finaste gåvan jag har fått i hela mitt liv, jag är så sjukt tacksam för vad medicinen gör för mig och inte minst för min familj.

äntligen kan jag vara den mamma jag är inuti och som jag alltid velat vara, den som där under kaoset, ilskan och ångesten längtat att få komma ut.

Jag är så lycklig när jag kan vara en ännu bättre mamma.

Här och nu, det va precis vad det var idag, bara Emilia hemma och vi spenderade flera timmar tillsammans utan avbrott, inget som störde, bara bus, skratt och fullständig närvaro.

Min dotter somnade lycklig och nöjd.

och jag kommer somna så mycket mer goare än igår.

Jag har hittat hem.

och detta inlägget tillägnar jag alla dom föräldrar som ännu inte kommit dit , som fortfarande kämpar och har det tufft, som även har barn med diagnoser som ännu inte "hittat hem", 

jag ber att vara starka och våga öppna dörrar,

Våga prova trots att ni hellre vill fly, det som känns mest skrämmande kan faktiskt vara det som till slut räddar just er !

STYRKEKRAMAR

till er alla 

***

Concerta , dag 10

Nu har jag kommit in på dag 10, det känns nu att kroppen accepterat medicinen och att det nu börjat verka som det ska. Det har varit omtumlande tio dagar på många sätt, det har varit, som jag ser det nu i efterhand , en stor omställning rent fysiskt och psykiskt , men jag har bitit ihop eftersom den positiva verkan har varit så otroligt välkomnande =)

Nu på 10de dagen känner jag mej ett med medicinen, den behövs där och jag vill aldrig vara utan den , den funkar så otroligt bra även om jag första veckan fick utstå känslan av att vara "påtänd" i 2 dagar, fick en del hallucinationer, och andra kroppsliga åkommor som svettningar, frossa och blodtrycksfall, jag blev väldigt oföretagsam och har känt mig vissa dagar ledsen över min borttappade energi, nu där i mot sen jag gjorde höjningen i Tisdags har den positiva effekten verkligen fördubblats och alla biverkningar har försvunnit, jag har börjat powerwalkat och tränat vilket var en annorlunda upplevelse eftersom jag inte blev uttråkad eller känner tvångstankarna om att hela tiden göra rätt och hela tiden tänka på mat osv, idag åkte jag också till min kusin och fikade, jag som sällan går utanför dörren och är social eftersom jag inte orkat lyssna på andra, inte varit på sånt humör alla dagar, antingen har jag kommit till folk med överdriven glädje och energi eller så har mitt usla humör gjort mig negativ, barnslig och allmänt jobbigt rastlös så folk i stora drag ångrat att dom bad mig komma.

Idag orkade jag lyssna och jag kunde utan problem sitta still och bara njuta av att prata, jag hörde verkligen vad folk sa och kastade inte ur mig massa impulsiva saker , jag till och med började grina när det kom in på känsliga saker, jag kunde börja GRÅTA framför någon bara så där utan att det kändes det minsta konstigt !

Det känns bara så bra att man nu kan börja göra saker som förut varit så omöjligt eftersom min ADHD förut tog över och gjorde det så svårt för mig !  Nu kan jag äntligen njuta av alla underbara människor runt mig, lyssna utan att avbryta, BRY MIG OM dom fullt ut istället för att styras av alla mina jobbiga känslor och känna mig bitter och jobbig !

Det känns som att jag äntligen kommit till ro.

Nu äter jag 18mg morgon och 18 mg på eftermiddagen, jag ska tillbaka till psyk på måndag för nytt blodtryck och ny vikt, jag kan själv bolla mycket om mina höjningar och läkaren lyssnar verkligen, vid höjningen i Tisdags ville han bara byta ut 18mg på morgonen till 27 mg och sen inget på em, men jag låg på och talade om att mina stora svårigheter ligger just morgon och kväll när alla måsten och rutiner och familjens energi finns , så då gick han med på 18plus18, nu på måndag kommer jag lägga fram iden om 27mg morgon och sen 18mg em, för jag blev så mkt bättre vid höjningen.

sen får ju givetvis blodtryck och vikt avgöra !

Hoppas nu att mitt blodtryck håller måttet hela vägen, för måste jag sluta med concertan så faller hela mitt liv. jag orkar ärligt talat inte fler fall nu !

Det måste fungera nu ! 

FÖR JAG VILL MÅ BRA !

nu, är det dags för mig att storstäda, vilket blir första gången på 10 dagar =)

haha, jag har skitit fullständigt i det, men en redig kvinna ser ju efter sitt hem så nu blir det på med musik och röjning järnet !

IKVÄLL kommer hela min familj hem och jag är ledig hela helgen, 

helvete va det ska mysas =)

***

Concertans för och nackdelar !

Idag är jag inne på 9de dagen med Concerta, äter 18mg morgon och 18mg på em , biverkningarna just nu är att jag blir ganska yr och en aning förvirrad, det är så när medicinen är på gång att sätta sig i kroppen, den ska acceptera medicinen, och det tar sin lilla tid.

En annan sak som man egentligen inte kan kalla biverkning är att jag blivit så oaktiv och oföretagsam. i 9 dagar nu har jag suttit och inte fått nåt gjort. Jo visst jag har jobbat, städat en liten stund här och där, men ska sanningen fram har jag inte haft lust med något och det är nog en av dom sakerna som varit tyngst för mig att acceptera.

Det är inte konstigt att min känsla är så, för innan medicineringen var jag en grymt aktiv tjej som powerwalkade mellan 1-2 mil per dag, gymmade, kämpade med vikten (nej var inte tjock, är bara ute efter en tränad kropp) städade i 6-7 timmar under en dag och hade all energi till att orka vara frustrerad, förbannad, energisk uppe på det. Nu är allt det där borta, det där drivet, den där powern att rusa fram som en jagad antiloop, saken är att jag egentligen inte saknar det för det är inte nyttigt att rusa fram så i livet och vara helt i kaos och i sån sjuk stress, min kropp och min hjärna mår bra av att nu kommit ner på jorden och fått en slags livspaus från allt jobbigt både fysiskt och psykiskt.

men jag vill ändå vara en aktiv tjej, det är ju det jag är, färgglad, kreaktiv och en drivkraft.

Idag ska jag därför vända på det, jag måste ta mig ut och komma tillbaka till rutinerna, fast på ett lämpligt och ett bättre sätt, få in träning och kost som en livsstil igen , för att sitta på rumpan ger mig inget alls och man kan bli väldigt deprimerad av concertan i början just för att man blir så förändrad i sin energi. Vi är så vana att vara så, att även det bra kan vara dåligt för oss.

Därför måste man vara lite extra stark och ta sej ut, hitta tillbaka, åtminstone till hälften av det man va ! Att jag gått ner 3,5 kg på en vecka av concertan är inget jag grinar över heller, men nu vill jag stanna på denna vikten, träna på gymmet ordentligt , äta protein och bygga upp från där, det får bli mitt projekt och något att se fram i mot.

nu har jag ju ingen matlust, vilket kan kännas skönt när man lidit av hetsätningsstörning oc sockerberoende hela livet, man slipper kämpa mot ständigt sug för mat och godis, nu kan jag ist lägga tankarna på annat, äta det jag ska och det kroppen behöver.

det är positivt, att medicinen har brytit dåliga tankar och psykiska fighter.

så idag är planering att bryta det här oaktiva.

Vi får väl se hur powerwalk eller gym känns med medicinen =)

ha en fin dag !

Conserta/Höjning Var tog jag vägen ?

I tisdags förra veckan förändrades mitt liv i den stunden som jag påbörjade min medicinering av Concerta. JAG som alltid sagt att jag aldrig kommer stoppa sånt i min kropp, aldrig någonsin.

Tänk va tiderna förändras och tänk vad nya beslut kan förändra våra liv. 

Att påbörja medicinering betyder inte att man är svag, eller att man inte kan bättre , eller att man inte vågar möta sina känslor. jag har bestridit så många kamper och fighter att jag mer än väl välkomnar det som concertan ger mig, jag har accepterat att jag har ADHD , jag har accepterat det jag INTE kan förändra, efter alla år som jag slitit mig gul och blå men ändå ramlat innan målsnöret, varför inte spendera resten av sitt liv på det sättet man är värd ? jag behöver inte bevisa något längre, jag ÄR bra när mina diagnoser inte längre tar över, för DEN som säger att man inte ÄR sina diagnoser har aldrig varit i våra skor som varje dag kämpar med just det.

ingen som är i vår sits kan någonsin uttala sej, inte om va vi ska göra med våra liv eller vad vi föräldrar väljer för våra barn med diagnoser.

Har man inte varit där, kan man heller aldrig avgöra vad som är bäst för oss.

Sen jag började med medicineringen har mitt liv vänts i en sån hastighet att jag inte hunnit med.

det som har känts mest i hela förändringen är att gå från ilska till total harmoni, att inte längre kunna styra sej själv med aggressioner utan istället stå där mitt på golvet och tycka om sej själv ?

37 år. det är en otroligt lång tid när man mår dåligt, det är en otrolig lång tid att leva i ovisshet, att bli dumförklarad år ut och år in och inte fatta ett skit av vad det är som händer. 

Att försöka bli accepterad när du inte ens kan acceptera dej själv, att helt plötsligt vara en 3 barns mamma som sitter på en ADHD utredning.

att acceptera. Jag har ADHD, jag har BORDERLINE.

Jag kan säga det med stolthet, för dom finns där, det är jag, det är mitt liv, så är faktan.

Innan jag började med concertan var jag vilsen, trasig, osäker, sårbar, skör, arg.

jag tvekade på min styrka , jag var rädd när jag lämnade ut mig på bloggen, jag tog åt mig av dom FÅ människor som gett mig skit för min öppenhet, jag var osäker på vem jag var och vad jag ville, jag lät människors åsikter och tycke föra mig runt i en falsk bubbla.

Nu när jag fått ro i mitt mående, när jag fått en helt ny syn på livet , när jag blivit som en ny människa som i all hastighet ska lära känna sej själv på nytt vet jag exakt var jag står, jag vet precis vad jag vill uppnå , jag skiter högaktningsfullt i vad folk anser om mig, jag tänker aldrig vara tyst , jag tänker aldrig acceptera att människor får diagnoser att vara som en ful tröja , eller som en obekväm kavaj, eller som en trasig människa.

Ingen ska behöva ta skit för något man inte kan rå för.

idag fick jag så fina mail från människor som talade om för mig hur mycket jag inspirerar dom ?

det säger allt, att jag LYCKATS med det jag som människa vill uppnå.

om jag kan få en människa att le, att känna styrka, att våga , att kunna tro på sej själv, ATT SLIPPA KÄNNA SEJ ENSAM så har jag lyckats ! 

så priset jag får betala med okunniga, dumma, korkade människor som skäms för mina ord är ett pris jag mer än gärna betalar , för jag kommer aldrig mer från och med nu be om ursäkt för att jag har diagnoser eller för att jag är den jag är.

**

Tack alla underbara som tror på mig.

KÄRLEK

Att släppa taget

Det finns dom som tycker jag har varit extremt öppen på både facebook och blogg, men det finns såå mycket jag aldrig lämnat ut här, tex namn på personer eller ens berättat saker kring en person som år ut och år in varit så jobbigt för mig. För jag har visat HÄNSYN. men nu har jag kommit till den gränsen där jag inte orkar längre, där jag behöver skriva av mig om alla dessa år, men naturligtvis tar jag hänsyn och skriver inga namn. För sån är jag.

Jag har en person i mitt liv som är en viktig person, eller borde vara. 

Det som jag alltid sökt efter är kärlek, bekräftelse och förståelse.

Men det har alltid uteblivit och alla mina desperata försök att göra personen nöjd med mig har aldrig lyckats.

När jag mått dåligt genom åren, har jag fått höra hur kass jag är, och när jag varit lycklig dom få gångerna i mitt liv har det ändå letats fel, det spelar ingen roll ur grym jag varit så har jag alltid varit skit, pinsam och dum.

Under 36 år trodde jag på det, att jag var dum, att jag var värdelös, kass och pinsam.

Jag trodde på varje ord. 

människan har alltid ansträngt sej att få mig förminskad och obetydlig.

Varje gång har jag gråtit och många gånger har det till och med fått mig att vilja dö.

identitetskrisen har alltid varit hög, eftersom jag fumlat runt utan trygghet och kärlek.

Överallt har jag dragit mig till samma människor som den här personen för att jag gjort desperata försök att bli älskad, men aldrig lyckats. I det undermedvetna har jag dragits till känslokalla trasiga människor för att rädda just denna personen genom att rädda dom !

Så onödig tid, så onödig energi.

Varenda gång är det samma sak, så fort jag gör en ansträngning att lyckas kommer långa sms fulla av nedvärdering och sårande ord som biter sig fast inuti och sen följer mig hela dagen som en mörk skugga och tanken " jag kommer aldrig lyckas"

Inte ens när jag och mina barn satt gömda i en lägenhet via kvinnojouren kunde människan inte ringa en enda gång under dom 6 veckorna och fråga hur det var. 

När jag ville lägga in mig på psyk för 13 år sen för att jag slutat me drogerna och behövde hjälp sa personen att jag alltid varit till besvär. Besvär ?

Flera gånger har jag haft styrkan att bryta, och det är alltid jag som återtagit kontakten efter lång tystnad, en gång 8 månader och en annan gång 1 1/2 år, inte ett ljud före det, jag var den som kröp tillbaks, för att jag trodde att det skulle bli bättre, för att jag skrek efter bekräftelse och trygghet.

men alltid samma visa varje gång, kyla, frånvarande, elak.

Man ska inte glömma, klart det finns godhet där, ja så klart, genom saker efter att personen fått dåligt samvete efter veckovis av elaka sms och spydiga ord, lite saker som plåster på såren och naturligtvis har det gett mig dåligt samvete i min tur och att allt kanske ändå är mitt fel när man tänker efter ?

NEEEEEJ.

Förra året ökade elakheterna rejält då jag påbörjade min ADHD utredning, det var som att sätta igång en vulkan som aldrig slutade få utbrott.

Sms

"du har fan inte ADHD du vill bara ha något o skylla på, fan va du skämmer ut mej"

"jag skäms så över dej, du har förstört hela mitt liv och alltid varit till besvär"

"stackars dina barn som ska behöva gå igenom din skit"

och dom kom mitt i nätterna

"kan inte sova för att du fått mig att må så dåligt, jag gråter för allt du ställer till med"

"jag kommer aldrig prata med dej igen"

sms, långa, elaka, som varenda gång fått mig att bryta ihop, tårar som runnit i så många år, så ont det har gjort, alla draman, alla intriger, alla negativa ord som satt sej i mitt huvud.

Är jag inte tillräckligt bra ? har varit min ständiga fråga.

Under hela utredningen som pågick i 4 månader som också var påfrestande och tung kom smsen ploppande av skit eller så var det tyst i veckor, jag fick helt ensam kämpa mig igenom det. 

Ändå tog jag med personen till återkopplingen , där hela mitt utredningsteam satt med och skulle meddela diagnoserna.

Då säger personen inför hela teamet.

"det här har varit så jobbigt för oss, hon har skämt ut oss inför hela mellerud "

jag och teamet tappade talförmågan efter dom orden, 

"Elisabeth har borderline, emotionellt instabil personlighetsstörning" sa min psykolog"det får man av en trasig och traumatisk barndom"

Tystnad, inte ett ord.

och gissa vem som fick dåligt samvete av dom orden ?

jo jag.

Självklart tyckte jag att mina diagnoser var mitt fel.

och med den känslan brakade hela min tillvaro samman lång tid efter.

Detta året vände allt när jag träffade min fina älskling, vi har haft det tufft men också underbart bra. Vår kärlek har från början varit stark och underbar, vi har fixat allt och kämpat.

Detta året har mitt liv vänt, alla pusselbitarna har fallit på plats.

Jag blev lycklig.

Detta året har också varit det år som jag fått mest elaka kommentarer , spydigheter och sms, allt är fel, inget är bra, bråk, tjafs och draman om allt hela tiden, att jag blev lycklig gjorde människan ännu värre, och min pojkvän har flera gånger fått sett mig bryta ihop av tårar och fått lyfta upp mig igen, gång på gång. människan har även skrivit skit till min pojkvän vilket har förevigt förstört den relationen, jag tackar fan gud för min pojkväns otroliga tålamod och förståelse, för att han lyssnat och torkat mina tårar och byggt upp mitt självförtroende när jag rasat varenda gång ! HAN var den som fick mig att inse att jag faktiskt är BRA. efter 37 långa år fick någon mig att inse att jag är bra.

Det borde någon ha lärt mig redan för länge sen.

den personen som har det ansvaret.

Jag har sakta men säkert detta året insett att jag inte kan vara den som förändrar den här personen, det ligger inte längre i mitt intresse, trots sorgen som det skapat, den tunga ångesten och dåliga självbilden som det gett , ser jag nu att det är inte mig det är fel på, det är inte längre mitt bekymmer och trots att man har det bandet man har behöver man aldrig nånsin finna sig i såna saker, jag har egen familj nu, fyra fantastiska människor som varje morgon står med utsträckta armar beredda att ta i mot min kärlek och älskar mig högt och äkta, JAG har bidragit till att min familj mår BRA och känner sig BRA trots att jag själv inte känt mig värt vatten!

Jag är så glad att jag inte gått samma väg och jag är glad att jag aldrig nånsin gett upp trots att orden skärt som knivar i hjärtat.

Jag har aldrig gett upp min familj trots att min egen uteblivit.

Hela resan har jag vandrat ensam men aldrig tvekat på att ge min familj den kärlek och bekräftelse som dom behöver för att bli kärleksfulla vuxna.

Jag har tagit mitt ansvar trots att jag inte hade några som helst förutsättningar.

Igår kom det långa sms när jag var på jobbet, första gången som jag inte blev ledsen eller arg, det kändes mer som att få ett sms från ett trasigt ex som återfallit i droger.

eller från ett trotsigt barn som måste ha uppmärksamhet,

i den stunden bröt jag, sa hej då, ända in i hjärtat avslutade jag den relation som alltid gjort mig så illa. Jag gjorde det med lättnad, för att jag måste lägga min energi på min familj nu, och på mig, för jag är BRA.

Ändå, är jag så stark, att jag känna medlidande, måste vara hemskt att må så, och aldrig kunna älska någon annan , inte ens biologiska band.

För det var va personen sa till mig för några år sen, ord jag aldrig någonsin kommer glömma, jag hade också högtalartelefonen på, vi satt 5 personer i ett rum, när människan uttalar orden

"jag har aldrig älskat dej, och kommer aldrig någonsin att göra"

och med den fina frasen lämnar jag nu relationen för gott, 

jag går vidare och skapar underbara minnen med min familj som finns där.

Och som älskar mig, och alltid kommer göra 

Jag släpper taget nu.

frihet.

***

Concerta 18 mg/ADHD/Tips,råd,biverkningar,effekter !

Det är nu 6 dagar sen jag började med Concertan ! 6 dagar som faktiskt är lite svåra att förklara , för har man inte ADHD och ätit concerta och upplevt skillnaden är det så svårt att förklara.

Stort. Lättnad. Fri.

Det är 3 ord av MÅNGA som kan förklara dessa 6 senaste dagarna !

Jag har valt att dela med mig eftersom jag vet att det är så sjukt många som har diagnos och som ännu inte vågat eller påbörjat concerta.

1 år sen nu exakt som jag satt på återkopplingen och fick till att börja med tre diagnoser, ADHD, borderline och hetsätningsstörning. 3 månader senare fortsatte utredningen och bipolär 2 och posttraumatisk stress las till på mina fantastiska meriter.

(ja jag väljer att skoja till det eftersom livet blir trevligare då)

Efter att diagnoserna va satta grina jag i en dag..En dag, för sen fick det vara bra, jag AVSKYR att vara ett offer, speciellt en hel dag, det tar på min energi och min tid (som jag istället valt att spendera under fläkten med en cigg eller möblera om vardagsrummet mitt i natten..japp, det va då det) Hur som helst.

1 dag grina jag, sen började mitt HÅRDA arbete med att faktiskt försöka bli..hmm ni vet det där ordet som jag inte vet va det är ..JA NORMAL va det jag letade efter..jag försökte bli normal =)

Det funkade...ja om jag powerwalkade 2 mil, storstädade, gymmade..på EN enda dag, då kunde jag få för mig att jag var NORMAL en hel timme på kvällen (ja efter kaoset då barnen somnat ?)

När det var tyst och lugnt (fast i huvudet planerade jag redan 2023)

Naturligtvis har mitt hårda jobb gett resultat, normal blev jag inte (för det finns inget idag som heter så) men jag blev UNIK, precis som jag var innan , fast en starkare tjej med en otrolig sjukdomsbild och sjukdomsinsikt. Jag LÄRDE KÄNNA mig själv i diagnosernas djungel.

Och efter att ha prövat lamotrigin och topimax (tålde ej) fått sömnen tillbaka tack vare quetapin accord och dämpat lite ångest med sobril så insåg jag att min ADHD trots alla kamper och fighter helt enkelt ledde över mig. Det blev för mycket, jag orkade inte köra min maratonlopp från morgon till kväll för att bli lugn för det funka inte.

Så för snart 3 veckor sen berättade jag för min Läkare att jag gav med mig och ville påbörja concerta. 

Vilket fantastiskt beslut, VA FAN HÄNDE ?

Var tog det vägen ?

I Tisdag ringde min psyksjuksköterska och medelade att proverna man tar inför behandling med concerta var jättefina , man tar alltså prover för njurar, lever, sköldkörtel, blodkroppar och B-12. man tar också blodtryck, sänka och vikt.

Allt var perfekt och min vikt visade i Tisdags 58 kg, ska bli intressant och se vikten på Tisdag den 12/11, hmm den lär inte va på 58 iaf :D Man tar alltså en gång i veckan nytt blodtryck, sänka och vikt inför varje höjning på medicinen. Jag äter nu då 18 mg och höjer på Tisdag till 36 mg, vilket är awesome eftersom jag då har effekt HELA dagen ist för halva =)

men det gäller då att proverna fortfarande är bra och att man inte gått ner för mycket i vikt för då kan dom neka höjning =( Blä

I tisdags när jag då på em skulle påbörja min medicinering kom min bästa vän Anneli hit och sov här dom första 4 dagarna då min pojkvän jobbar i Göteborg och sover borta, dessutom äter hon själv samma medicin och kan därför va ett extra bra stöd.

30 minuter efter jag intagit min livs första concerta började jag gäspa och jag fick helt lama armar kändes det som eftersom kroppen verkligen slappnade av.

och mående, ja käre värld, jag har aldrig mått så sjukt bra :D

Jag gick runt som en nykär på rosa moln i flera timmar och tyckte livet var helt fantastiskt, det går inte att föklara det måste upplevas.

Min älskling ringde mig på kvällen och vi pratade i 2 hela timmar, precis innan vi ska lägga på säger han : det är första gången vi har prata så länge utan att du blivit arg .

ja ilskan ja, den var som bortblåst och det va ju det min läkare funderade över, om ilskan berodde på ADHDn mest eller dom andra diagnoserna. Nu har vi svaret.

Dom första två dagarna kände jag mig mycket annorlunda !!!! och då menar jag mycket, som att vända på en hand. sen från och med tredje dagen känner jag mig inte längre "speedad" utan mer normal, men helt galet underbar ! 

Postiva effekter : Ingen ilska, inte impulsiv, bra koncentration, ingen hyperaktivitet, ingen oro eller ångest. (andra bra : massa sexlust, lyckorus och kan ta kritik utan problem haha)

Biverkningar under dessa sex dagar : pendla snabbt mellan att frysa och dösvettas, 3 blodtrycksfall (bara att sätta eller lägga sej nån minut) Ingen som helst matlust , den försvinner HELT, viktigt att dricka och äta ! fick två hallucinationer (en där jag trodde nån gick i köket och såg en vit skugga i fönstret bakom anneli) HAHA. Vidgade pupiller som har svårt att anpassa sej i mörkerkörning (be careful) Annars...inget nämnvärt !

jag har INTE fått sömnsvårigheter som alla varna mig för, jag blir så lugn på concertan att jag typ somnar av mig själv på kvällarna ;)

såå jag har verkligen hittat RÄTT medicin, jag slutför projekt, glömmer inget , jag har fått mkt bättre självförtroende eftersom alla negativa tankar är borta och alla rädslor, nojjor, och allt som ADHDn innebär. jag kan ta alla förändringar med en klackspark med medicinen =)

ja jag skulle kunna skriva länge om alla positiva saker, men man ska ju orka läsa med ;)

jag har i korta men viktiga meningar blivit en underbar mamma och flickvän.

Nu finns det heller inga stopp för alla mina drömmar.

Jag är lycklig !

"CONCERTA, när du vill vara dej själv för en stund"

haha !

**

vi hörs, snart =)

puss på er

Första jobbdagen/börja med Conserta !

Igår va min första jobbdag ! och det gick superbra, jag gick inte brevid som jag trodde utan jobbade direkt eftersom det fattades folk. Hur kul som helst, Underbara barn, mycket skratt och lärdom.

Jag fick lära mig massa teckenspråk och lära mig saker om mig själv, tex  att som barnen där, att leva här och nu lite mer och vara så lycklig för det lilla man har !

Så underbara !

Efter jobbet drog jag till sjukhuset och tog alla prover och träffade min sjuksköterska Annica =)

För på Måndag eller Tisdag börjar jag med Consertan !

Eftersom min älskling är på sitt jobb i Göteborg kan han inte finnas där för mig då, ja jag är lite nervös varenda gång jag ska prova en ny medicin, men jag har tur, för min allra bästa vän som själv äter Conserta ska vara hos mig när jag börjar med medicinen.

såna vänner är guld värda.

Så jag lovar att uppdatera varje dag hur det går, då jag vet att många där ute behöver/funderar på conserta och då kan det va skönt att kunna läsa det =)

Ja om jag inte dör vill säga, då blir det inget bloggande !

HAHA.

nu måste jag sätta fart här, klockan är redan 07 och jag börja jobba om en timme, ska hinna lämna ungar på fritids och sen köra 2 mil till jobbet !

Puss på er, ha en underbar dag och kom ihåg att ni är värdefulla 

Jobb/korttidsboende, Jobba med diagnoser !

Imorgon är en spännande dag , jag ska börja jobba igen efter snart tre år =)

Det känns mycket bra denna gången att börja jobba när man vet varför man mått som man gjort på tidigare arbeten och nu när man är så mycket mer stabil, strukturerad och samlad efter att ha fått diagnoser och en klar sjukdomsbild ! =)

Jag har jobbat så mycket med mig själv dom sista snart 2 åren och nu känner jag mig redo att komma ut i arbetslivet och använda mig av alla dom erfarenheter jag har, både från tidigare jobb och även från det privata livet !

Att jobba med människor har alltid legat mig närmast hjärtat och imorgon och på fredag ska jag gå brevid på ett korttidsboende =)

Vi får hoppas att dom känner sej nöjda med mig och att jag kommer trivas också !

Jätteglad !

Obs personen på bilden har inget med mitt jobb att göra, bilden är hämtad från google =)

Flygrädsla/Första flygresan/Första utlandsresan/Italien Fano 28/9-5/10

Då var min första utlandsresa gjord och även min första flygresa =)

Allt blev inte som jag tänkt mig, vissa saker tusen ggr bättre och vissa saker lite sämre, men när allt kommer omkring så var resan värd det, det var det jag behövde göra på många sätt och vis.

Flygresan...hmm jag var ganska nervös, precis när jag kom in i planet blev jag rädd och började gråta, min älskling stöttade mig men när planet väl startade och lyfte så var min flygrädsla borta.

lätt som en plätt =)

det är INTE sista gången jag flyger och heja ryan air !

Flyget gick ca 09.30 från säve flygplats i Göteborg och landade i Bergamo 12.15.

 Värmen som slog oss på flygplatsen låg på ca 30 grader. Dövarmt, underbart.

tyvär så återkom aldrig den grymma värmen resten av veckan, vi fick nöja oss med 20-25 ;)

och tre regniga dagar , men what the hell, italien bjöd på underbar shopping ! :D

 Eftersom ryan air landar 100 mil från dit man ska ( ja tyyyp) så fick vi ta tåget 37 mil från bergamo till Fano, östkusten =)

från bergamo till Milano, där vi bytte tåg till bologna, sen vidare till Fano

vi samarbetade bra jag och min älskling även om han flippar över för försenade tåg ;) vi skojar inte bort att hitta på italienska haha

 Shopping i Fano, går inte att förklara storleken på denna skoaffär, jag som har ADHD tröttnade efter en hylla. No shoes, im done !

 enorma sprithyllor i mataffärerna, och jag med min hemska posttraumatiska stress gällande alkohol var inte helt nöjd, men köpte sprit andra dagen haha plus världens godaste likör, citron-grädde !

obs man blir skitfull

 På söndag kväll, andra dagen i italien tog vi med oss alkoholen ner till stranden (hade inte sett den ännu då) och festade i fleeera timmar där nere, dom första 4 timmarna hade vi så sjukt roligt, men sprit e dumt, sen balla det ur, haha två starka viljor ;) yää right !

men ur det onda kommer det nåt gott :*

 Min första blick på stranden och jag var såld, så sjuuukt vackert, sverige har inget av det här, turkost vatten, bara massa fina stenar. ja helt otroligt !

jag tror fan jag blev född på nytt på den stranden !

ahhh ljuvligt

 Ljuvligt !

 party on the beach med min stora kärlek

 Italien har grym shopping =)

 Alla gör det när man är italien kan jag slå vad om, man besöker en VINGÅRD.

spöregnade och jag va sjukt bakis så det kändes lagom kul att se megaflaskor me vin..örk

 Det där havet =) mmmm 

 jag och mina fräsiga adidasskor !

 LOVE

 Min älskling, Min jesper, mitt allt

 GRADARA !

 Sista dagen i Italien !

Resan som förde oss ännu närmare varann !

 Enda farliga djuret jag träffade på i Italien, en bärfis !!!!

 Vacker solnedgång

 Sjukt högt, går inte att beskriva, massa härliga utflykter tog min älsklings föräldrar ut oss på =)

 =)

Flygresan hem ?

somnade i min pojkväns knä när planet började lyfta och vaknade när planet skulle landa i ett regnigt Göteborg !

bästa och säkraste sättet att färdas på, inget snack om det =)

***

Resan till Italien var inte bara en utlandsresa, den var också den mest viktigaste personliga resan jag gjort i hela mitt liv, jag skulle aldrig vilja ha den ogjord eller vilja ändra på något av alla dom 8 dagarna. Minns kvällen när jag och baby satt i timmar och pratade på stranden, när vi satt på resturangen på natten och åt stenugnsbakad pizza och drack en öl som smaka skit,minns när vi promenerade in till fano mitt i natten och åt den godaste kebaben, stenarna vi flitigt plockade, när vi låg och solade och smygtittade på varann som om inget annat fanns, vi pratade så mycket dom åtta dagarna, all frustration, allt vi upplevde då, blev som en stor viktig pusselbit när vi kom hem ! Vi grät, skrattade, tjafsade, pratade.. allt vi gjorde hade en mening. det vet vi nu. 

JAG som alltid varit så rädd och orolig för allt, med alla tvångstankar, rädslor och katastroftankar blev genom att först övervinna separationsångesten från barnen och övervinna min flygrädsla en mycket starkare, lugnare och positivare tjej.

Det går inte att förklara, det måste kännas !

Jag känner mig så stark nu, så fri, att jag på allvar tror att jag kan klara vad som helst !

Förstår ni känslan.

Att komma ur bubblan, att spräcka fantasierna och inbillningarna.

Att ta på vad man känner.

den viktigaste resan i mitt liv.

Det vet jag nu.

Det vet min Älskling.

Så glad att vi upplevde den !

***

Efter resan blev vi sambos, det bästa beslutet,

vi trivs så bra tillsammans,

efter en vecka som sambos ringde vi på massa jobb under en dag och fick jobb båda två !

känns galet härligt !

Jag har hittat mitt livs stora kärlek !

så AWESOME !

Nästa resa...? först planerade vi mallorca i augusti , men nu har vi ändrat planer, det blir spanien istället med alla tre barnen, första veckan i september =)

och snart, om 6 månader, åker min son och tar körkort i säffle, sparar som en dåre för det ska han få av mig !

Häftigt, min son blir snart myndig !

***

sov gott, skriver snart igen, i promise !

PUSS