När kärleken föds !

Om 14 dagar exakt lämnar jag över mina döttrar till min mamma och sätter mig på tåget mot Göteborg tillsammans med min Älskling och väl i Göteborg blir vi upphämtade av min bästa vän Yvonne och vi ska sova hos henne i Tynnered, sen tidigt på Lördag morgon kör hon oss ut till Säve flygplats och där kommer jag kliva på ett plan för första gången i mitt liv som ska ta mig på min absolut första utlandsresa. 8 dagar i Italien med min stora kärlek , utan mina barn. Det känns så jävla annorlunda, det känns så pirrigt.

När jag tänker tillbaks på hur jag levde och mådde för bara ett år sen, så kan jag inte ens fatta hur mycket jag utvecklats och vilken ny styrka som infunnit sig i mitt liv, för ett år sen skulle jag ALDRIG kunna tro att jag snart ska sätta mig på ett flygplan och dessutom vara döförälskad i världens bästa. Så som mitt mående var och varit under alla år.

När man har diagnoser , framför allt ADHD, så är nya saker så jävla skrämmande även om man är impulsiv så är tryggheten och vanor ett måste för den med funktionshindret. Innan jag ens visste att jag hade diagnoser så gömde jag mig ständigt hemma i lugnets vrå, för jag orkade inte alla intryck och jag klarade knappt av att gå ut bland folk med barnen eftersom jag blev så stressad av att hålla koll på dom och samtidigt bli alldeles utpumpad av alla intryck, alla höga ljud och min tickande ångest. Att tacka nej till tillställningar, fester, fikor och andra aktiviteter blev för mig en vardag. Jag orkade inte och jag försummade mig själv helt genom att isolera mig från omvärlden.

Trots det rådde det kaos i mitt hem, den enda energin jag hade gick åt till att städa upp och ha ordning på hemmet, vilket aldrig funkade då jag levde i överflöd och inte klarade att ta itu me allt det där för det skapade ångest. jag har levt i en sån negativ spiral i alla år som aldrig gick att bryta.

På det hade jag utan att veta bipolär, borderline och post traumatisk stress som gjorde mig helt förvirrad och arg på hela världen där utanför, hela jag skrek efter hjälp men varenda gång stod jag tomhänt och ensam. Dessutom drogs jag till partners som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt då jag inte insåg mitt värde, vilken värld jag levt i.

Efter det att jag började på utredningen så växte mitt självförtroende, hade en psykolog som stannade upp och höll om mig , fick en läkare som fångade upp mig och inte minst fick jag en sjukdomsinsikt, jag började prata me andra som lever likadant och började leta på nätet om sätt att hantera saker och ting, men inte minst så började jag lyssna på mig själv och mina behov.

På ett år nu har jag blivit så stark, jag vet exakt vilken diagnos som spökar när det gör det, jag vet exakt vilka starka sidor jag har och jag har jobbat stenhårt med dom svagheter jag har, vilket har lett till att jag blivit en ansvarsfull mamma och i och med det så växte jag som person och blev stolt över mig själv vilket ledde till att jag också hade möjligheten att bara älska istället för att hata.

och nu står jag här, det senaste halvåret har jag gjort saker med barnen som ja förut aldrig klarat, nya saker ser jag nu som en möjlighet istället för rädsla,

befrielsen i mitt inre är för mig en rikedom och går aldrig att förklara.

jag är fri från alla dom kedjor som tyngt mig under alla dessa år.

så nu ska jag då göra min första utlandsresa, det skulle jag aldrig i hela mitt liv kunnat göra bara för ett år sen då jag var psykiskt utpumpad, sönderstressad, orolig och rädd för alla saker som jag aldrig prövat. 
Nu är jag en ny människa som tar vara på allt runt mig, fångar upp allt det bra och vårdar mina relationer. Min pojkvän är den som verkligen, förutom mina barn, fått uppleva min största personliga resa i livet, jag har tvingats lära känna mig själv på nytt och upptäckt ett helt nytt liv. jag kan liksom inte vänta på att få uppleva massa saker, ta igen sååå himla mycket som jag förut tryckt bort från mitt liv. 
Jag har världens bästa familj vid min sida och utan dom vore allt detta inte möjligt för det är ju för dom som jag vågade mig igenom den här förändringen.
Så om 15 dagar lyfter planet, det plan som jag aldrig trodde jag skulle sätta min fot på, barnledig i 9 dagar vilket jag aldrig vågat vara förut eftersom tvångstankar och min separationsångest förstört den möjligheten. nu känns det bra att lämna över ansvaret till mina fina barnvakter och jag och min älskling kan låta våran relation ta ytterligare ett stort steg, vi ska verkligen rå om varandra !
Så lycka, det är inget som kommer med pengar eller i en ny bil, eller i ett hus eller va det nu kan vara, Lycka är att kunna släppa det förflutna, leva i nuet och ha barn och en partner som man älskar högt, men inte minst, som får en att känna sig galet ÄLSKAD.
***
Plötsligt blev det möjligt
Italien.
28/9-5/10
***
puss så länge 

Till mina älskade barn !

Alla vet inte vilken resa jag och mina barn har gjort genom alla år, men dom som står oss nära vet vilken kamp vårat liv inneburit och hur många svårigheter och hinder som passerat vårat liv gång på gång. Under alla år som jag levde med fyra diagnoser utan att ens veta om det och därför också tvingades leva med ett mående som inte går att beskriva med ord. Alla problem och kriser som jag själv skapade för att jag inte förstod vad som hände med mig. Allt hat mot mig själv som också gick ut över alla som överhuvudtaget fanns i mitt liv, sårade dom som kämpade mest och behöll dom som knappt brydde sej, för att det var enklast så. Mina barn har levt med en många gånger sjuk mamma, som pendlat i bipolaritet, som ryckts med i min ADHDs impulsivitet och alla tusentals oavslutade projekt, som tvingats utstå allt som mina diagnoser har tillfört. Igenom alla dessa år har jag tvingats utstå myndigheters press på att klara allt som jag inte fixade, utan att veta vad jag led av tvingades jag dölja alla mina svårigheter för att jag var så rädd för att dom skulle se, i min ensamhet grät jag mig till sömns och utåt tvingades jag ha en tuff attityd för att inte verka svag. Alla år som vi levde i ovisshet, alla myndigheter och psykologer som både jag och mina barn tvingades igenom, men ingen förstod. samhället som alltid svek för att jag inte förstod och för att jag inte visste. idag var en sån där dag som jag som mamma längtat efter, att för första gången läsa en utredning på alla mina tre barn och bara läsa positiva ord. Det går inte att beskriva i ord hur det kändes att äntligen efter alla dessa år av tvivel och misstänksamhet äntligen kunna få stänga den där dörren och få det bekräftat att allt jävla jobb som jag gjort sen jag började min ADHD utredning har blivit precis som jag ville.

jag har gett mina barn den barndomen dom förtjänar för att jag äntligen fick veta och för att jag äntligen kunde hjälpa mig själv till att bli det som jag i alla år strävat efter. En bra mamma !

Jag är så glad att jag för 4 år sen hittade den där bloggen på nätet som handlade om en mamma som hade ADHD, hade ja inte hittat den hade jag aldrig förstått. men det var svaret på allt, 2 års lång utredning som många gånger fick mig att vilja dö för all den ångest den skapade.

men här är jag nu, jag har nu kommit till den punkten där jag är klar med allt som varit, jag är äntligen stabilare, jag är stark och jag älskar med hela hjärtat, jag har verkligen hittat hem !

Nu kan vi bara se framåt. Jag ser hur lyckliga mina barn är och det gör mig så sjukt stolt över mig själv. Att kunna va så stark efter allt, både jag o mina barn.

Jag har förlåtit alla som gjort oss illa och jobbar med att göra rätt för mig till dom jag sårat på vägen. Nu kan livet faktiskt börja på allvar !

Tack mina älskade ungar för detta senaste året som varit, det året som jag växt så som person. visst har vi haft kul ?! jag älskar er såååå mycket !

Nu väntar oss ett helt liv av lycka och kärlek !!!!

Puss mamma

Skillnad att se livet från ett annat håll.

Efter en underbar och fartfylld sommar är vi nu inne på 3de veckan i skolan.

Alla tre barnen trivs som bara den i sina klasser, Emilia hoppar och studsar av lycka på morgonen och rusar till förskolekön utanför klassrummet. 

Alicia har fått massa nya kläder, pressen på oss föräldrar är ganska tuff när barnen börjar gå upp i klasser och eleverna noga analyserar varandras kläder, skor och väskor. Jag önskar att det räckte att jag sa att hon är bra precis som hon är,för det är ju det hon är, men alla vi som gått i skolan vet att det aldrig räcker för ett barn. Alicia har mängder med vänner och kompisar sover över på löpande band, min dotter är lycklig, glad och skolan går bra trots koncentrationen.

Andreas, min underbara 17åring, som inte alls klarade pressen från nuntorp förra året har nu flyttat in på internatet och har noll frånvaro och talar om för mig stolt att han minsann till och med räknar matte ! Han slutade tvärt i somras med sin medicinering för sin bipolaritet, och vill vänta med sin ADD utredning. Han ger inte upp min son, det är en väldigt bra egenskap, jag har verkligen fört över nåt bra till mina ungar. Positiv till livet och aldrig ge upp. 

Jag är en stolt mamma.

Terminen har börjat bra och JAG har inte ännu försovit mig en enda gång, och det är det jag jobbar för att det heller inte ska bli så.

Denna terminen har jag varit noga med alla lappar från skola, dom trängs på min kylskåp och påminner mig varje dag om allt viktigt. Idrott, celloträning, miniminiorer, kören, juniorerna, minikids. 

lapp efter lapp.

ordning har jag fått, vilket andra terminer inte har funkat, min ADHD har alltid ställt till det, glömskan, oredan, kaoset. Allt finns uppe i huvudet och får mig att bli alldeles yr.

men nu är allt på rutin, vilket min hjärna uppskattar.

Min ADHD är inte det som är värst.

Det som är svårt är min posttraumatiska stress, min borderline och mina toppar och dalar i min bipolaritet. Vissa dagar är lite tuffare än andra.

men skillnaden är att jag tänker annorlunda, TÄNK va det kan göra för måendet.

Jag vill inte ge upp.

Dessutom har jag ansvar över tre underbara barn och deras barndom är HÄR OCH NU, den tänker jag ALDRIG ge upp, jag tänker inte sitta och vara offer eller martyr för några jävla diagnoser.

Jag kommer aldrig ge upp, det spelar ingen roll hur jag mår vissa dagar, barnen står där framför mig med sin glädje och kärlek varenda dag och jag tänker ta vara på det oavsett !

Det FÅR vara lite stökigt nu, jag klarar allt ändå, det MÅSTE inte va perfekt, jag klarar allt ändå.

jag har släppt dom höga kraven och börjat skita i vad andra tycker, dom får döma mig hur mycket dom vill för det enda som räknas är att mina BARN är lyckliga och tillfredställda med livet.

Allt annat kommer på andra plats. det får vänta.

Deras barndom är här och nu, den är så viktig att fånga upp och hålla fast vid.

Jag är så stolt över mig själv.

Det går så bra nu för att jag bara bestämda mig.

Jag är inget offer,

jag är en överlevare, en person som älskar livet trots att jag genomlidigt så många helveten.

Jag ger mina barn ovillkorlig kärlek trots att jag själv genomlidigt ett helt liv av kyla !

Diagnoser, förflutet och smärta kan dra så långt skiten vill.

jag har fullt upp med att leva !