Till en speciell person.

Jag kan se sorgen i dina ögon, att din kamp tröttar ut dej, att du pendlar starkt mellan att kämpa eller att ge upp. Jag känner mig så maktlös, timmar som jag inte vet hur jag ska spendera dom eftersom jag använder dom till att tänka på dej och det tomrum som du bär på.

Jag vill så gärna rädda dej, ta dej nära och säga att allt ska bli bra, men du liksom jag vet att kampen du går igenom långt ifrån är över.

Du säger att det inte är personligt och jag ler av dom orden medans mitt inre rasar samman, smärtan du skapar är värre än om du satt en kniv i hjärtat och vridigt om.

jag ler för att orka.

Jag står kvar för att inte förlora dej.

Jag vill orka allt, jag vill vara stark, jag vill vara den som skyddar dej,

som låter dej vara älskad för den du är även om du sällan tillåter dej att vara det.

jag önskar jag hade svaret på alla dina vilsna frågor,

jag önskar jag kunde spå just din framtid för att säga att allt blir bra.

Men inget av det kan jag.

Jag kan känna mig otillräcklig, ibland till och med osynlig.

det är smärtan som gör att jag vet att du existerar, så nära mig men ändå så långt ifrån.

Min hårda sanning med dåligt samvete som eftersmak, jag känner mig alldeles vilsen.

Vad kan jag mer göra?

Valet är alltid ditt.

Jag älskar dej till evigheten.

Din röst, dina ord, hela du är som mitt egna universum.

Du.
Alltid bara du.
Min tillgivenhet och min omtänksamhet
Mitt tålamod och min starka kärlek
Allt får du, allt strömmar kring dej som tidlöst vatten.
Allt landar runt dej.
Varenda kamp som du utstår åker jag med i, varje timme av ångest och oro delar vi lika.
Allt som passerar ditt liv, passerar även mitt.
Inget som sker i ditt liv lämnar mig oberörd, för den finns bara en enda av dej,
Det finns bara du.
Min kärlek som är starkare än allt, vill hålla ut, säger till mig att klara allt hur ont det än gör,
Får mig att stanna kvar trots att mina rädslor håller tag i mig.
för evigt du.

ADHD, Borderline, Bipolär typ 2, hetsätningstörning..utan medicin !

Jag funkar så där nu, eller inte alls. 

Har ätit seroquel i 2 1/2 vecka nu, först morgon och kväll, så jag sov i stort sett JÄMT.

tills min läkare ringde och sa - nej nej du kan inte ta den mer på morgonen nu, det är ju inte meningen att du ska sova bort hela dagen, så ta bara på kvällen.

Och jag har den senaste 1 1/2 veckan tagit den bara på kvällen, redan vid 21 tar jag den, 

men ändå sover jag mig igenom alarmet på morgonen i TIMMAR.

så nu blev jag trött på det och jag är som vanligt, pendlar snabbt i humöret, snabbt mellan mani och dippar, ångest , rastlös, oro osv.

Så på måndag ringer min läkare och jag ska börja med Topimax, epelepsimedicin som ska va grym för bipolär. Hoppas detta ska va sista omgången nu och att denna ska funka.

Vill ju börja träna och må bra, vill ju vara mysig och underbar, inte nån jävla bitchjävel för det klär mig inte speciellt bra.

I övrigt rockar livet bra, jag och min snygga pojkvän var och valde ut våra förlovningsringar igår, vi  sket i guld och tog stål istället och vi blev båda nöjda, jag tycker inte guld är fint alls och dessutom är det hemskt dyrt och vår förlovning kan inte mätas i pengar utan själva symbolen är viktig för att vi äntligen tagit det steget.

Det är det enda som räknas för mig.

Efteråt var vi på thai-resturang, åt jättego mat.

En heldag med min älskling som alltid är lika uppskattat.

Nu där i mot ska jag till arbetsförmedlingen, mår så jävla rötet.

men bara bita ihop och fejsa verkligheten,

Idag känns allt så trögt !

Puss på er

Nu är jag förbannad så in i.... !!!!! Bup, ADHD-utredning !

För att göra en historia kort, vissa vet redan hur det ser ut, andra inte.

sommaren 2011 gick jag igenom screeningen för en neurologisk utredning på psyk,

strax efter medelade dom mig att jag blev beviljad en ADHD- utredning och väntetiden var ett år.

november 2011 , alltså ca 6 månader efter, ringde jag till BUP för att få utreda min stora dotter för ADHD, då skolan gjort flera anmälningar till socialtjänsten då hon visade på svåra koncentrationssvårigheter, dålig impulskontroll och hyperaktivitet.

Som mamma tog jag mitt ansvar och bad BUP om hjälp.

Januari 2012 blev min dotter beviljad en utredning och vi började göra screeningen osv på henne

under våren.

strax efter att vi börjat där blev jag inkallad på min utredning och var då tvungen att ta det först, då mina svårigheter drabbade både mig och mina barns vardag såpass allvarligt.

Min dotters utredning fick alltså avslutas.

och BUP sa att jag skulle ta ny kontakt när det var färdigt.

Under hela sommaren 2012 gick jag då min utredning i extremt många timmar och i november 2012 fick jag då diagnoserna ADHD och borderline. och skulle fortsätta utredas för bipolär sjukdom typ 2.

i april 2013 detta året fick jag då även bipolär sjukdom typ 2 på papper och började min resa via FASS. Sen kom det ytterligare en anmälan om att min dotter hade det svårt med koncentration, impulsiv och hyperaktiv.

Jag bad då BUP återigen om en ny tid för att ge min dotter hjälp,

och i väntan på att få komma till BUP fick min tonåring diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och fick utskrivet mediciner och får fortsatt utredning för ADD.

sen kommer då äntligen jag och min dotter till BUP i måndags, där jag förklarar läget som är RÄTT annorlunda mot förra gången, jag i stora drag kräver att min dotter ska få fortsätta sin utredning då BUP skickat papper till mig från den första om att Min dotter passar in på många kriterier för just ADHD. Idag får jag då brev på posten från BUP att Min dotter INTE kommer få en ny utredning och att dom ISTÄLLET gjort en oro anmälan till soc ??

alltså va fan är deras problem ??????

Det är det HÄR jag menar, det spelar ingen som helst roll HUR mycket hjälp man söker och HUR mycket man än kämpar, jag är ensamstående med tre diagnoser och har tre barn varav ett redan har en SVÅR diagnos och fler på väg !

jag har en jättebra kontakt med socialen, jag vet exakt vad jag vill med mina barn och vad vi behöver göra, min dotter har fan rätt till en utredning !

så jävla förbannad jag blir.

Några anmälningar är inget jag bryr mig om, det är inte det som är grejen, utan deras oproffsiga sätt att hantera det här, min dotter har det skitjobbigt i skolan, kan inte sitta still, inte koncentrera sej, helt orädd och hyperaktiv , och idioterna gör en ANMÄLAN till soc istället för att bevilja henne en riktig utredning för ADHD, där hon hade kunnat få chansen att få ännu mera hjälp och framför allt hade jag som mamma kunnat hjälpa henne ännu mer.

jag kommer överklaga hela skiten, jag är så TRÖTT på sånt här, jag har fan i mig kämpat mig gul och blå för och komma hit och då ska inte nån fan sätta hinder för att få ska få må riktigt bra.

Som ensamstående mamma är det tufft med diagnoser och ännu tuffare när barnen har det jobbigt och när dom tvingas äta mediciner och det ska var rutiner, struktur, tydliga regler, sömn, kost bla bla, men jag har fan i mig gjort det och jag har tagit den hjälp som funnits trots att min stolthet varit  större än allt. 

Men nu är det bara att kavla upp ärmarna.

och sätta fart.

tack för att ni hela tiden ger mig anledningen att visa vad jag går för =)

***

Love you with all my heart

Om någon hade sagt till mig för ett år sen när mitt liv var helt katastrof att jag vid denna tiden skulle va så här galet lycklig hade jag skrattat högt,

för det har inte under alla mina år funnits nåt som hetat lycka, bara bekymmer och problem, 

och dom flesta har jag bäddat för själv, med dunder och brak.

Om någon dessutom skulle säga för ett år sen att jag skulle ändra på mig och mina fel för en annan människa hade jag skrattat ännu högre, 

för jag har nämligen aldrig ansett att jag har så mycket fel, det har bara för det mesta varit fel på mina pojkvänner och jag har aldrig tyckt att jag ska behöva ändra på mig, det va bara att älska mig som jag var eller dra, visst låter det härligt ?

nää inte ett dugg, och lycklig blev jag därmed aldrig av det smarta tänkandet.

För mer än fyra månader sen kom då denna underbara människa i mitt liv och han hade ganska likt tänkande som jag, ja så där rätt felfri och oanpassbar !

Lika stolta och envisa båda två gav vi oss in i nåt som började med en utmaning som jag inte trodde hade någon bra utgång alls, men det visade sej va det bästa jag gjort. 

För första gången i mitt liv blev jag formbar och sårbar, vilket inte alltid legat mig varmt om hjärtat men fick mig faktiskt att må bra, det va en lättnad att få släppa alla fasader och kunna se alla mina fel och faktiskt jobba med dom, för att kunna leva tillsammans med en annan person. 

Jag har helt enkelt aldrig träffat rätt innan, för denna gången har det varit så självklart för mig att sluta tänka att allt bara ska vara på mina villkor och att jag måste se till någon annans behov lika mycket som mina, och att jag därmed lärde mig att ska man få bekräftelse, så får man också ge, ska man få respekt , ja då får man ge det.

Jag har verkligen kämpat så hårt med mig själv dessa fyra månader, jag har blottat mig själv och mina känslor helt och verkligen insett att jag måste ta hänsyn till hur han är och vad han tycker utan att det måste vara fel, MIN sanning är inte alla andras sanning.

Min syn på saker och ting, och mina starka åsikter måste aldrig vara andras.

Och jag måste erkänna att det är först nu som jag blivit lycklig , först nu som jag känt äkta känslor för någon annan för att jag började jobba med mig själv istället för att leta fel hos andra.

Jag älskar honom ovillkorligt, och jag har inga som helst problem att lyssna på vad han vill och känner och verkligen försöka göra vårat förhållande bättre för varje dag.

Jag är verkligen redo att äntligen släppa in en person i mitt liv och med allt jag har behålla honom.

I måndags den 20 maj, var en stor vändning för vår relation, jag körde bil från stan och han ringde och frågade om jag ville förlova mig med honom, jag blev så glad att jag började gråta när vi la på, för det finns inget hellre jag vill, finns inget viktigare för mig än det.

Att få bli hans på riktigt, att få bevisa hur mycket jag älskar honom.

Sen det samtalet har jag fluffat runt på massa rosa moln, den bekräftelsen var precis vad jag behövde. Att få vara hans förevigt är det enda jag kan tänka på.

Idag har jag varit hos honom, och idag märktes skillnaden mellan oss, det finns nåt mycket mer mellan oss nu, det där viktiga som jag längtat efter.

Finns inga spärrar för vad jag kan göra för att bevisa min kärlek.

han är underbar.

Helgen som var va lika underbar, sätter ut lite bilder från den och på vår nya kattbebis, och tårtn till födelsedagsbarnet Andreas som fyllde 17 i söndags, hipp hipp hurra.

Nää nu ska jag ringa min baby. bara 3de gången idag .. hihi !

men jag får aldrig nog.

Ha en fin dag 

 8pack hehe ;)

När blev jag sjuk ?

Att försöka komma på när min bipolära sjukdom bröt ut är svårt för både mig , min läkare och mitt utredningsteam att komma på.

Sjukdomen bryter ut vid kraftig stress, vid en livskris, osv.

Den bryter ut när vi är som mest sårbarast, då när vi tror att vi drabbats av utbrändhet och "går in i väggen"

En av alla mina kriser i livet ska ha utlöst min bipolaritet.

Kanske får man aldrig svaret.

kanske när jag var 17 år och tyckte att jag mådde så konstigt och fick veta på ungdomsmottagningen att jag var gravid, åkte ner till näl och fick veta att jag redan var i vecka 17. Chocken.

och alla dessa fester, supit som en blådåre, nej jag kan inte behålla det, 

jag fick göra 2 stegs abort i vecka 20, föda fram ett utvecklat barn som inte levde utan någon vid min sida, ensam i ett rum.

Efteråt blev jag svårt sjuk, försökte ta mitt liv, bad att dom skulle lägga in mig på psyk, jag blev knäpp, aggressiv, grät ohämmat.

Gjorde sjuka saker, slog sönder saker, jag ville dö.

Sen efter ett år va jag gravid med min son, obearbetade känslor från min abort gjorde mig hatisk mot omvärlden och jag var livrädd.

Förlossningen gick så snabbt att jag aldrig hann reagera.

Hamnade i svår förlossningsdepression, ville ta mitt liv, och jag fick själv klara mig bäst jag ville,

sen senare kom drogerna in i bilden , först rökade man på under festerna, sen blev det amfetamin på helgerna blandat med piller och massa alkohol, tills slut börja jag hallucinera och hamnade nästan i psykos. jag slutade själv och fick hjälp av öppenpsyk i vänersborg. 

Antidepressiva och sen hemskickad.

Levde i en glaskub, hörde och såg saker som inte fanns, ville lägga in mig men det fanns ingen där som ville ställa upp.

sen några år som drogfri och lyckades jobba massor och skaffa utbildning.

strax innan mitt barn nr 2 föddes råkade min sons pappa ut för en allvarlig olycka med en dumpers, krossad från knäskålarna till strax under lungorna.

8 veckor nedsövd och 40 timmar operation,

17 månader på sjukhus, allt pendlande och min son som slutade äta och blev djupt deprimerad. då var min son bara 7 år.

sen strax efter det satt jag och vakade över min 63 åriga morfar på näl i över 31 timmar,

den person som har betytt mest för mig och jag fick se han dö.

Efter det kom ytterligare en smäll som rasa hela min värld.

svåra tvångstankar, oro, ångest och djupa depressioner.

sen hamnade jag i fel relation, där psykisk och fysisk misshandel blev min och barnens vardag, vi hamnade flera gånger på skyddat boende, polisen besökte mitt hem över 30 gånger under tre år, i samma veva fick mitt barn självmordstankar. jag valde att placera han på familjehem.

ett beslut som knäckte mig helt sen, men som kändes bäst då.

sen föddes mitt barn nr 3 en månad för tidigt, hennes hjärta stannade 4 gånger innan hon kom ut. Hon dog av RS-virus när hon var 4 veckor och återupplivades i ambulansen,

sov knappt ordentligt på månader efter det

och levde i ett misshandelsförhållande.

Sen lyckades jag ta mig ifrån förhållandet , sa upp lägenheten och flyttade hem till mellerud.

Vägde bara 52 kg när jag flyttade hit.

Nässleutslag över hela kroppen, på vårdcentralen sa dom att jag var svårt stressad.

sen alla år utan min son innan han slutligen flyttade hem för snart 2 år sen.

Alla relationer som knäckt mig bit för bit.

alla obearbetade livskriser.

Min obearbetade barndom.

Nånstans i allt detta blev jag sjuk.

nånstans i allt detta hade jag redan disgnoser.

jag har haft 12 olika psykologer genom livet.

uppsökt flera olika öppenpsykmottagningar.

haft kontakt med flera olika socialarbetare under åren.
haft 13 långa destruktiva förhållanden

men inte en enda har sett vad som var fel ?

Nånstans blev jag sjuk.

Lifes goes on

Tackar mig själv för två bra dagar !

Igår em fyllde vi släpet med skit, 17 sopsäckar, garderobsdörrar och allt mellan himmel och jord, sen klippte jag gräset, Emilia plockade upp pinnar från gräsmattan och Andreas lagade grästrimmern och gjorde fint lite här och var !

Idag körde jag själv till tippen och lastade av allt, bra kvinna reder sej själv som sagt ;)

Sen hem och rensade vid häcken, fyllde 8 soppåsar och ställde allt prydligt på andra sidan, även det redo för tippen, sen fixade lite inne, åkte och handla och på em sov jag i 40 min efter medicinen klockan 14, den är rena sömnmedlet ;) 

Nu är jag trött, klart man är efter så mycket rörelse, 

Ska städa tjejernas rum nu, plocka upp och hänga in kläder och kolla över smutstvätt,

måste göra det idag annars blir det berg om en dag eller två.

Sen en välbehövlig dusch nr 2 idag efter allt brötande i sophögar osv..

Blä, usch osv.

medicinen får mig att må bra, har själv ökat från 50 mg per dag till 75 mg,

läkaren skulle ha ringt i veckan, dock en dag kvar, får hoppas han hör av sej så jag får veta vad som blir för mig, antingen en annan epilepsimedicin eller litium,

men tror jag behåller sorequelen nu, jag orkar bara inte fler resor och mer utsättningsymtom,

vill inte uppleva det en enda gång till.

På måndag börjar då mitt barn med sin medicinering för sin bipolaritet.

Känner mig orolig och nervös, alltid en sak att som förälder ta medicin,

men när barnen behöver göra det blir man värre hönsmamma än annars och det är fan i mig befogad med denna medicinen som har så livsfarliga biverkningar,

brännskador, blindhet och dödsfall, det skojar man inte bort.

Och eftersom jag haft det är risken större för mitt barn.

japp, bara att börja på måndag och sen ha stenkoll varje morgon innan medicinen ska tas.

Får hålla alla tummar att det ska gå bra.

Och framför allt att mitt barn ska må mycket bättre.

Det är ju ditt vi ska komma.

Lite bilder från dagarna som varit.

Mycket frisk luft har det blivit, sommaren verkar va på G, eller kanske redan här.

men det får allt va varmt på kvällar o nätter först innan man kan säga att den är här, eller va säger ni ?? Ha en fin kväll.

KRAM Bettis, Alicia, Emilia och Andreas

oooo peessen :D

Ur allt det onda kommer det massa gott

För några veckor sen fick jag ett mail från en saknad vän som jag inte pratat med på fem hela år och vi växte upp tillsammans och har gått igenom både himmel och helvete.

Mina mest sjukaste gapskratt har hon stått för och minnena från vår vänskap har fått mig att skratta många gånger i min ensamhet under dom här fem åren som vi inte haft kontakt.

Saknaden efter henne har alltid funnits där.

Och varför vi bröt upp är pga andras fula metoder,

men vi vet att allt har en mening, vi mår så mycket bättre båda två nu, och jag struntar i allt som blev fel, huvudsaken är att jag får ha min vän i mitt liv.

För den vänskapen vi hade i närmare 20 år kan aldrig värdesättas i några som helst pengar eller upplevelser. Vi fanns alltid där för varann.

och även om vi inte alltid var bra för varandra fanns det osynliga band som aldrig går att klippa av.

Nu finns hon i mitt liv igen, vi pratar mycket i telefon och hon får återigen mig att skratta så där galet, hon förstår och hon vet så mycket om mig, och vet alla mina resor genom livet.

Idag har vi en ugnefär samma situation vilket gör att allt det gamla faller på plats och vi kan öppet prata om det som var utan anklagelser !

jag har saknat henne så mycket under dom här åren.

Hon står för så mycket i mitt gamla liv, och jag vill utan tvekan ha henne i mitt framtida liv.

För en vän som hon borde alla ha, så galet härlig, så mycket sig själv,

en person som henne kan man bara älska, det finns aldrig något mellan ting.

Så fast att det varit så kämpigt och jobbigt för mig det sista så fanns det en mening med det, för det va det som fick min vän att höra av sej och bara det gjorde mig så glad.

Allt har en mening, det är jag helt säker på 

=)

***

igår eftermiddag drabbades jag av migrän från helvetet.

Det är så det blir för mig när jag känner mig spänd och orolig inför möten osv, 

speciellt igår när det handlade om mitt barn.

En känslosam och jobbig dag.

Att få veta att ens barn har samma jävla sjukdom som en själv.

Det känns.

Och det va svårt att ta in.

så migränen va ett faktum, såg dåligt, mådde illa som en gris.

så på kvällen dubblade jag min medicin och somnade helt utmattad 23.

och i morse sov jag mig igenom alarmet en hel timme.

Helt ofattbart !

skulle varit på BUP idag igen  , men pga  att mitt barn inte kunde sova inatt 

så fick jag ändra tiden,

Får boka besök längre fram när vi satt igång medicineringen.

På fredag ska jag till psyk för min del och

Nästa vecka börjar ett av mina andra barn sin ADHD-utredning.

det snurrar på nu.

Tack gode gud att jag kan sova på nätterna.

Imorgon kommer släpet ,

Då får jag äntligen röja och fixa....

Ska bli sjukt gött !

ha en fin dag !

Längtar !!!!

Nu har det börjat klia i mina fingrar, jag saknar det kreaktiva och det underbara i mitt liv.

Ganska trött på ältandet nu från alla håll om allt som har med diagnoser att göra, 

jag vill vara kreaktiva och glada bettan , som målar om möbler och klipper gräsmattan.

Nu längtar jag tills släpkärran mina föräldrar ska låna ut så jag får kasta all skit jag rensat och som blockerar halva trädgården , vill bara skicka på dom där säckarna i ren jävla raseri och bara känna hur gött det är och slippa skit och låta det underbara och glada komma in i mitt liv !

jag vill klippa gräset, plantera blommor och göra fint, som alltid annars.

Längtar även till måndag när all färg ska inhandlas till lägenheten då börjar den efterlängtade renoveringen, Väggar ska spacklas och slipas och sen målas på ny färg, 

bara tanken av att kunna måla om jag har tråkigt skulle ge mitt liv en guldkant.

Jag hatar att vara GRÅ, att inte få nåt gjort, jag avskyr gnäll och negativa vibbar,

jag vill skapa och fixa, 

jag vill få ur mig allt det jag har inom mig på saker jag rör vid.

Jag är så trött på att bara sitta här och låta livet rinna iväg.

Jag är bara LITE frustrerad i mitt inlägg

HAHA

men det får mig att vakna till liv !

Snart kan jag sätta fart och det kommer bli underbart, sen kommer första leveransen komma från IKEA, mitt nya köksbord och stolar, stort och härligt som jag kan spendera massa tid vid med mina barn, Äta massa gött och bara njuta.

Jag vill börja skapa ett harmoniskt och ombonat hem som jag och mina barn kan må bra i.

Lugna sovrum att sova i.

Mysigt vardagsrum att umgås i.

jag vill börja nu , direkt !

Nästa vecka är jag DÄR och kommer sätta på hög musik och bara måla loss.

jag älskar den sidan av mig själv,

inreda och fixa är det bästa jag vet.

Nu därimot har jag ett annat projekt, lägga barnen, sen se till att njuta av 10 timmars underbar sömn, imorrn är det BUP dags IGEN ;)

då måste jag avra en utvilad och glad mams !

puss till er underbara som alltid finns därför mig med sol, skratt och underbar energi

mitt barns utredning !

Idag satt vi då hos läkaren, jag och mitt underbara barn, efter en lång utredning och byte av läkare fick mitt barn idag diagnosen bipolär sjukdom typ 2 och ska börja med lamotrigin.

Det är en sak att som mamma ha diagnoser, men barnen.

det gör ont i mamma hjärtat.

Fick tydliga instruktioner att hålla stenkoll på utslag osv och minsta tecken på stevens-johnsons syndrom, eftersom jag haft det, ökade det tydligen risken för mitt barn.

Nu får mitt barn remiss att ta blodprover innan medicinering och sen täta besök under en längre tid. 

Jag tänker ha full koll och kommer få ha full fokus på mediciner osv nu framåt.

Mitt barn log, tyckte det va skönt att veta.

Läkaren sa att vi måste skapa en lugn miljö hemma , inte utsättas för stress,

hon frågade mig : hur klarar du detta med dina diagnoser ? Hur känner du dej ?

Jag svara att för barnen klarar man allt, finns inget JAG KAN INTE,

För barnen klarar jag ALLT.

Utredningen på mitt barn kommer fortsätta för ADD.

Vi kämpar på, tillsamman klarar vi allt.

min kärlek för mina barn är obeskrivlig.

Efter läkarbesöket sa jag till mitt barn :

"Det här är inget dåligt, stå alltid upp för den du är, du är inte sämre än någon annan, du är bäst, glöm aldrig det"

Mitt barn log så där nöjt, för första gången på mycket länge, min oro var befogad,

nu kan vi bara se framåt och verkligen fixa allt så länge vi har varann.

Kommer stå där stark för mitt barn och hjälpa mitt barn genom allt.

Att vara mamma o ha diagnoser, veta att livet kan vara kämpigt,är en sak...

men barnen....det känns.

Vi har idag bestämt att vi ska fixa trädgården tillsammans, 

mitt barn fick fria händer och fixa med grästrimmer och allt sånt där =)

sen skratta vi så härligt i bilen, åt ingenting alls.

För lättnaden och svaret på så många frågor.

Nu är det framåt som gäller och så mycket förståelse och kärlek till mitt älskade barn.

Jag älskar dej till evigheten och tillbaka !

puss mamma

Trippel-diagnos !

Jag har tre diagnoser.

ADHD- hjärnskada, funktionshinder. Jag föddes med det.

BORDERLINE-Instabil känslomässig personlighetsstörning. Får man av traumatisk barndom.

BIPOLÄR SJUKDOM TYP 2- psykisk sjukdom som utbryter vanligast mellan 15-30 år, i samband med livskris, förlossning, svåra separationer.

Min sjukdom antar min läkare att den bröt ut i samband med mitt första barns födelse.

***

En hel barndom, tonår och vuxet liv med ADHD utan att veta.

Hela tonåren och vuxet liv med borderline, utan att veta.

17 år som mamma med bipolär sjukdom, utan att veta.

Jag hade kunnat ge upp.

men att få veta att man hade tre diagnoser fick mig inte att ge upp.

bara kämpa ännu hårdare.

Det gav mig svar på alla frågor på 

VARFÖR jag betedde mig som jag gjorde.

skulle ALDRIG skylla något på mina diagnoser,

därimot kan jag nu känna :

Jag har diagnoser men det betyder inte att jag inte kan !

Att få allt på papper efter 36 långa jobbiga år, 

är att också lära känna sej själv på nytt, 

precis som när alkoholisten slutar dricka efter alla år,

Man måste lära känna en helt ny person.

***

Har extrema minnesluckor av mycket jag gjort under mina maniska stunder.

eller från mina djupaste deprissioner.

Jag har kört ett race som jag många gånger vill blunda för,

jag har sprungit runt i mörker utan att hitta ut,

inte förän nu.

Hej livet ! va trevligt att ses, jag tror vi kommer ha förbannat roligt ihop,

om inte annat får min trasiga och rastlösa själ vila nu,

den får ro och jag får äntligen le på ett äkta sätt.

va trevligt att jag äntligen fick se dej !

***

har en hel dag framför mig !

så härligt det känns !

Ska ta vara på varje minut !

***

KÄRLEK till er alla !

You

Jag har alltid trott att den perfekta personen ska göra entre i mitt liv och rädda mig från mitt kaosaktiga liv och bära mig genom eld och vatten för att få mig att må bra,

Det va så jag växte upp, 

med en romeo och juliet fantasi,

han skulle stå där en dag och bara ge mig allt det jag var värd och behandla mig på det bästa sättet som fanns, Och sen skulle vi leva lyckliga i alla våra dar !

Verkligheten såg annorlunda ut, därför funkade aldrig några av mina relationer eftersom jag levde efter en illusion som inte fanns, 

Jag trodde att jag inte träffat rätt bara, och jag visste att en dag skulle HAN med stort H finnas där och ta mitt liv med storm och passion.

Saken är bara den att varenda person som stått framför mig har visat sej ha fel och brister som jag inte haft med i min planering,

lika besviken har jag blivit varenda gång, bara av just den anledningen

att jag krävde mer av andra än vad jag krävde av mig själv.

Nu står jag där igen och funderar över livets mysterium, 

när det står still, när mycket blir på rutin och man undrar : jaha ska det va så här nu ?

Det är precis just NU när dom tankarna finns som jag inser att personen framför mig

är mer än perfekt, trots brister och fel.

Det handlar om mig och om jag är villig att jobba för det, 

för det är så det funkar, att kämpa för det, att finnas där även när livet brister för honom,

för i min illusion handlade allt bara om mig, vilket aldrig gjorde mig lycklig.

Nu inser jag att det handlar om OSS.

Att mötas halvvägs , att TRO väldigt hårt på det vi har även om det är stormigt och jobbigt i perioder, även om saker knackar på och kliver in som vi aldrig bad om,

även om livet sätter oss i situationer som vi från början inte anade kunde ske.

Att hålla fast och ge allt tid, 

Att finnas där även om den andre halkat efter och inte hittar.

Att ge det man själv vill ha tillbaka.

Att aldrig kräva mer av den andre än vad man kan kräva av sej själv.

Man får aldrig tro att den perfekta finns, men man måste våga älska någon trots dennes brister och fel, våga ge allt trots att man inte har ett facit på hur allt kommer bli, Våga älska någon hela vägen och  älska varann allt man kan som om man aldrig blivit sårad förut.

Det handlar om att aldrig ge upp.

På varsitt håll var allt så meningslöst och vi båda så omöjliga,

men tillsammans blir vi allt.

Vi får liksom inte ge upp.

Det är inte värt det.

6e dagen med seroquel.

Nu har jag ätit 50 mg seroquel  i 6 dagar och nu börjar jag känna mig bättre

för varje dag som går, små saker som förändras men som betyder allt för mig.

Nu i veckan ska det höjas och det ska bli bra allting nu,

det är jag helt säker på.

Det bästa är att sömnen blivit så bra, vilket är A och O för mig.

sover minst 8-10 timmar per natt och liksom studsar upp på morgonen,

utan ångest och oro, så skönt.

Då kan man ta itu med så mycket annat istället för att må dåligt.

Finally.

Sen kan det ju bli ännu bättre, men jag är så tacksam för så lite efter alla år av dåligt mående, då är man så lycklig för varenda minut man får må bra.

Då gnäller man inte lika mycket.

Den biverkningen jag har fått är trötthet, total trötthet,

måste planera min morgon bättre.

tex köra barnen innan jag tar medicinen. För man blir verkligen trött.

igår tog jag den kl 12 och blev därför trött hela dagen, sen när ja väl tog medicinen vid 22 så blev jag utmattad o dregglade nästan HAHA.

men det går över hoppas jag, det blir ju mindre för varje dag.

Kroppen behöver tid att vänja sej så är det ju.

smäller en får ta ! haha =)

***

Har börjat planera lite framåt nu också, istället för att sitta och älta sitt mående för

DET GÖR EN SJUKARE,

man måste se framåt och verkligen ta tag i livet, inte ha några som helst ursäkter för att vänta.

jag ska renovera lägenheten och varje månad köpa nya grejer på IKEA för en budget som jag nu har satt. Den får jag aldrig överskrida och jag har redan bestämt vad som ska köpas.

det kommer vara under lång tid vilket ALDRIG har funkat för mig förut ,

så det är det nya för mig nu, att planera långt fram och hålla mig till det, inga maiska och impulsiva 

ryck utan hålla mig till det jag bestämt. 

ska bli kul =)

För resultatet kommer bli grymt OM jag håller mej till detta nu.

och det har jag lovat mig själv att göra !

Skapa ett hem för MIG att må bra, för barnen att få lugn och ro i,

att kunna vara en hel familj här och det finns massa möjligheter.

Nu är prio ett väggfärg, golvfärg och nytt köksbord och stolar =)

ska bli kul och vill börja så snart som möjligt.

6 månader framåt. sen är mitt hem så som jag vill ha det.

Tror ni jag fixar det ?

KLART JAG GÖR.

Nu därimot ska jag ta min medicin, sen duscha o lite sånt där,

får se va dagen har att erbjuda, för jag tänker inte planera min dag idag utan bara VA !

puss och kram

DU måste göra det hårda jobbet !!!

Idag när jag vaknade märkte jag att jag mådde bättre, men eftersom den nya medicinen inte gett mig samma kick som lamotriginet gav, så va det som att jag ansåg att denna inte va bra nog.

Jag gick upp och tog medicinen till morronkaffet, blev så trött att jag drog fötterna efter mig, så trots 12 timmars sömn fick jag vid 13 sova två timmar till.

sen när jag vaknade satt jag där och kände en taskig attityd till min nya medicin.

"ähh den här hjälper inte"

"Ähh jag är så trött, jag orkar inte det här"

DÄR gjorde jag alla fel som en människa kan göra, att:

1. jämföra med en annan medicin innan.

2. ha negativ inställning och tro att medicinen ska göra "all work"

När jag upptäckte att det va just dom felen jag gjorde så gav jag mig själv en osynlig bitchslap och mindes orden från min läkare : det största jobbet gör du själv.

SÅ jag tog på mina barn regnkläder och drog upp till kroppefjäll.

När jag väl va där inne i skogen kände jag det.

Fan vad jag mår bra.

Känslan hade kommit tillbaka och jag hade inte haft chansen att känna den eftersom jag blockerade mig själv med negativ inställning .

Där i skogen så fatta jag, att jag nu fått chansen tillbaka att leva fullt ut.

Så när jag åkte hem så hade jag massa ny energi,

utan ångest och oro !

FY FAN VAD HÄRLIGT !

Så idag har jag lärt mig ytterligare en sak,

MEDICINEN hjälper ännu mer om du tror på den och samtidigt hjälper dej själv.

Att sitta framför datorn och bete dej som en PMSkärring är alltså INTE att rekomendera =)

HAHA !

Det underbara måendet har sen kroppefjällsturen märkts av i allt jag gör.

Fixar återigen med allt det där som är så viktigt, minns alla små saker som jag annars glömmer,

barnen hamnade återigen i min fulla fokus och det hörde jag på deras

fniss, skratt och nöjda tonfall.

Hur man mår ser man på sina barn !

Är en mycket nöjd mamma !

JAG ÄR TILLBAKA.

***

Bettan VS diagnoser. Rond 7812309 !

Har sovit 12 timmar inatt pga medicinen, 

vaknade med ett ok mående, vilket jag uppskattar extremt mycket ska ni veta.

man blir glad då, man känner att IDAG kanske jag kan fixa det utan problem.

kanske idag.

Ny tablett i samband med morgonkaffet.

blev lika seg och trött som om jag rökat på i en vecka,

inte okej, energi är precis vad jag behöver nu.

Saknar "livs-kicken" som lamotriginet gav mig.

när jag helt plötsligt fick "glasögon" som gjorde att jag såg livet och kunde 

se bortom allt det onda.

Saknar det. Nu känner jag mig mest som en utsketen skurtrasa, får ge det några dagar till,

måste ge allt en chans, får liksom aldrig ge upp.

Ångesten finns där, krypandet i kroppen likaså,

oron och den jobbiga tomhetskänslan.

det är ju det jag behöver få bort.

men jag är glad ändå, det kunde varit värre.

Får såna där sekundära tankar på självmord, att allt skulle vara så skönt och få slippa,

inte jag SJÄLV som framkallar dom, det är min sjukdomsbild.

Så´mycket som är min sjukdomsbild.

Mina diagnoser har ALLTID tagit över mitt liv och haft ett fast grepp om mig.

Alltid.

Nu längtar jag ut och bort.

Är så trött på det här dygnet runt arbetet som detta gett mig och den dåliga lönen !!!!

Kom igen nu.

Alla som har tålamod med mig,

min pojkvän.

han längtar efter mig, saknar mig.

Men nya mediciner, och mitt mående sätter käppar i hjulet för oss.

jag vill så mycket men orkar så lite.

igår grät jag av saknad efter han, jag orkade inte ses eftersom jag var så utpumpad, trött och helt jävla slut. Så jag grät, för det är inte så här det ska se ut.

Grät, för att jag längtar efter honom och älskar han mer än allt.

snart hoppas jag att jag ska vara redo igen..

för att ge allt.

Hans tålamod och förståelse för mig,

jag är lyckligt lottad.

Det som inte dödar gör jävligt ont.

***

när mamma är som bäst.

Idag ringde min läkare.

han sa att det va riktigt synd att lamotriginet skulle ge mig utslag när den hade gett så grymma resultat och verkligen gett mig ett liv.

han ville nu diskutera med några andra läkare om hur vi ska gå vidare,

om det går att ge mig andra epilepsimediciner eller om det blir litium.

Tills dess fick jag utskrivet quetiapine accord, 
seroquel

ska ta 25 mg morgon och 25 mg kväll.

Naturligtvis blev jag dörädd, ny medicin och tvångstankarna flög runt i skallen som tusan =(

smsade min mamma och frågade om hon kunde va hos mig när jag tog medcinen.

Hon svarade aldrig på smset, utan tio minuter senare kom hon in genom dörren med en påse fylld av kakor ,

NÄR mamma är som allra bäst.

När jag som BÄST behövde henne kom hon. 

Fy fan så tacksam jag blev !!!!

vips så hade ja ätit min första tablett och efter 30 min var jag tröttare än en zombie =)

inget allvarligt hände och dom värsta topparna av ångesten är nu borta.

jag tror jag kommer somna bums snart ! 

o imorrn kan vi sova länge =)

mamma åkte o handla åt mig med eftersom jag inte ville köra bil när ja blev så trött,

så snäll hon är.

Till helgen ska hon ha barnen , så dom satt här o planerade va dom skulle göra för mat och vilken pizza hon skulle köpa till dom !

Mys-mormor.

somnade lite förut, men ska nu lägga mig igen !

idag när jag pratade med min läkare ville han ge mig beröm för att jag sen utredningens början mognat så fruktansvärt och verkligen byggt upp mig själv massor. 

Så underbara ord att höra.

Att man JOBBAT med sig själv, för det kan jag fan i mig säga att jag gjort.

Jag fick ett hårt liv som jag aldrig bad om,

men jag valde att göra något åt det !!

YES TO LIFE.

***

tack ALLA som finns där.

alla mina nya vänner på facebook som sitter i samma situation o stöttar mig varje dag.

Ni är underbara.

kram

Rädd för sanningen är den som lever i en stor lögn !

Jag är en sån tjej som är otroligt godhjärtad mot människor som har det sämre än jag, 

jag handlar alltid där som en viss procent går till fattiga länder, köper alltid saker där jag vet att ja sponsrar föreningar eller något annat viktigt,

jag lägger alltid några kr i rädda barnen burkar och köper den dyrare påsen på ica för att sponsra 

fotbollsklubbar etc.

jag skickar alltid mail till okända personer som nyss förlorat en anhörig, jag lägger blommor på olycksplatser och kan ägna många timmar på att tänka på såna som har det svårt.

Jag köper presenter och skickar otaliga sms till mina barns anhöriga som drabbats av cancer eller andra svårigheter, jag tänker alltid på dom som har det värre än mig.

Alltid.

men bara för att jag är kärleksfull och godhjärtad betyder det inte att jag är en slagpåse eller en slags sopkorg för folk som självmant förstör och pissar på sina liv.

En gång i tiden ville jag rädda dom här människorna, 

idag står dom mig upp i halsen.

Jag tar inte att jag ska behöva ödsla en enda minut på shit , jag tror att mitt liv är 

såpass värdefullt att jag vill ägna det åt positiva människor och ärliga handlingar.

Allt annat smätter jag bort som flugskit.

jag har bara inte tid.

med tanke på mitt mående reagerar man snabbt på bullshit för det får mig inte att må bättre,

jag tror på det som är framåt.

och människor som inte tillför mig det som bara känns underbart och bra kommer inte längre ha någon plats i mitt liv och då kvittar det hur starka banden mellan oss än är.

Jag tar ansvaret över mitt liv och hur jag mår,

och jag tänker aldrig i hela helvetet ta hand om andra ,

speciellt inte såna som mer än väl kan fixa sin egen skit.

Vi har alla ett ansvar att hur dåligt vi än mår så får vi inte trampa på andra och hänga våra problem på dom.

Det finns det inga ursäkter för.

***

sova nu ska bli gott =)

ska åka till Gabbis imorrn på morgonen !

underbart med skratt och bebispussar !

LOVE

Idag är jag stark och underbar !

Imorse lämnade jag barnen vid halv nio, sen lämnade jag mitt kaosaktiga hem och åkte ut till min moster Anette i ör, Det va så längesen vi satt och fikade, så länge sen vi umgicks, och hon är en sån där otroligt viktig person i mitt liv, en person som man bara inte kan låta bli att tycka om.

Det blev mycket skratt och jag fylldes på med massa ny energi under dom fyra timmarna som vi spenderade med bullar o kaffe i hennes trädgård.

Det är det HÄR jag kan sakna så mycket, kvalitetstid med människor som jag verkligen älskar,

med människor som FUNNITS där för mig hela livet.

Min underbara släkt och familj.

Dom man sett nästan varje dag i sin uppväxt, som gett mig underbara minnen.

Efter den härliga förmiddagen ute på landet åkte jag hem och satte igång rejält att röja, städa, sortera och ändra om i tjejernas rum, det behövdes kan ja säga,

damråttorna va större än mina fötter och det blev tre stora påsar med skit slängda.

Sen gick ja på vardagsrummet, skrubbade och röjde undan, placerade ut massa värmeljus och blockljus som jag ska tända ikväll och bara njuta av lugnet till nåt bra på tvn, 

jag har nämligen låtit mina tjejer använda vardagsrummet som lekhall, inte ok mer nu.

Min space och mitt lugn.

så får det bli nu hedanefter !

Efter bra städning så fixade ja hemmagjord pyttipanna till mig och Andreas, det satt inte fel, sen la vi oss i varsitt rum och stensomna 

HAHA.

Bra mat där och alldeles slut på energi ;)

Nu efter jag sov 30 min och sen hämtat ungar osv så är jag seg, trött och allmänt trög i hövvet.

Ska ta mig en lång välbehövlig dusch, dricka massa vatten och sen lägga barnen i sina nybäddade sängar. Skönt o verkligen ha tagit itu med deras rum nu =)

skön känsla !

Imorgon är det då dagen D, min läkare ska ringa mig på teletid mellan 13-16,

så ska en ny medicin diskuteras fram o skrivas ut och vi börjar om igen !

Nu jävlar säger jag , nu hoppas vi på asbra effekt, 

jag vill LEVA och må bra..

Håll alla tummar för mig nu =)

Imorgon kommer min stora kärlek också, det ska bli så in i helvete gött och få krama och pussa

han, få ligga nära och älska ihjäl han !

Älskar han så otroligt mycket !

***

hej svejs lingonfejs !

Man måste brytas ner för att bli starkare än någonsin !

Just när man är som längst ner i skiten och det inte känns som det finns en väg ut , så ser man ingen mening med det, man ser inte lärdomen av det, man ser inte det goda som sker i det onda.

Denna omgången av dåligt mående som varit den sista veckan har jag varit längst ner i helvetet.

Jag har nog aldrig mått så HÄR dåligt.

Jag har verkligen brutits ner fullständigt, blev alldeles lamslagen av ångesten och hela min kropp slogs ut, precis som alla mina känslor och sinnen.

Jag var totalt livrädd och har nog aldrig känt mig så sönderslagen inuti som då.

Jag såg ingen väg ut, såg inget positivt, och jag som alltid har försökt att göra det bästa av situationen , kände nu inget hopp alls.

Den här veckan bröt ner mig , fick mig att nudda botten tusentals gånger.

fick mig att inse att livet flåsade mig i nacken.

jag har aldrig varit så sårbar.

Jag har aldrig varit så in i helvete rädd.

Nu när mitt mående sakta men säkert börjar vända kan jag också med öppna ögon se alla lärdomar jag fick av det, se alla underbara och omtänksamma människor som fanns där för mig när jag väl valde att öppna mig helt och hållet.

Deras otroliga vilja att hjälpa mig igenom det här.

Med fina ord och hjälpande händer,

med varma kramar och enorm förståelse.

det är det som var det goda ur det onda.

Att inse vilka människor som finns där när jag inte längre trodde på mig själv,

när jag inte längre hade något hopp om livet.

Lärdomen : att fasad och hård yta skapar dömande människor,

medans ärlighet och sårbarhet plockar fram det bästa ur oss människor.

Jag fick för första gången i mitt liv inse att ensam är inte stark.

Alla dessa människor som osjälviskt gjort det dom anser är så litet

men som betydde hela världen för mig.

Nu när mitt mående börjar vända känner jag mig redo för en ny utmaning, starkare än någonsin,

jag var tvungen att brytas ner för att inse mina begränsningar och mina möjligheter.

jag var tvungen att sjunka så djupt i min sjukdom för att inse vad jag behöver göra för att gå vidare.

jag vill ha tillbaka mitt liv så jag kan ta vara på allt det underbara runt mig.

Mina tre barn.

Min älskling

Mina vänner.

Mig.

Så även om veckan som varit var en hemsk period som jag aldrig vill uppleva igen

så finns det så mycket bra ur den, så mycket jag lärt mig av det.

Lärt känna mina innersta svagheter och mina styrkor,

på en helt annan nivå.

Jag vet nu vad jag måste göra för att lyckas hela vägen,

och jag har inga rädslor längre för att nå dit.

Allt som jag någonsin upplevt i mitt liv,

allt från trasig barndom och missbruk, till trasiga relationer och tunga svårigheter,

vill jag nu bara se framåt , som alltid,

jag vill kunna leva för att kunna ge mina barn den barndom dom förtjänar.

ge mig chansen att få skratta och vara glad.

Tack alla som funnits där.

Ingen nämnd , ingen glömd

*kärlek*

Efter några tuffa dagar !

Jag har endast haft min bipolära diagnos i 3 veckor.

och sen dess har det hänt så mycket att jag knappt hunnit med.

Först hamnade jag i himlen av medicinen, det var som att jag fick ett nytt liv.

En ny chans.

Jag mådde så jävla bra att jag grät vissa dagar för att jag 

kände sån tacksamhet, sån otrolig befrielse att få komma loss från alla dom tyngder och kedjor 

som man drabbas av som bipolär.

Jag älskade att komma ut, jag älskade att umgås med barnen, blev inte döstressad av deras framfarter eller av deras kiv och tjafs, jag var så lugn och harmonisk inuti att jag 

knappast trodde det var sant.

Jag började drömma om det som innan var omöjligt, att kunna 

så småningom kunna jobba , att kunna försörja min familj.

Att kunna behålla ett jobb eller slutföra en utbildning utan att

se allt förstöras av min sjukdom.

Jag var så stark och levande, jag fick inte tillbaka livet,

jag fick ett helt NYTT liv.

Jag var så jävla beredd att ta vara på livet utanför, att få ta fram den kreaktiva 

och självständiga tjejen jag verkligen är,

jag var så in i helvete beredd att förverkliga massa drömmar,

jag var beredd att ta för mig och verkligen njuta av allt det utanför.

Jag var så glad för hur stark och levande jag kände mig.

Tills jag fick dom värsta biverkningarna,

som jag gjorde att jag föll så hårt,

jag kastades så grymt tillbaka till verkligheten.

allt som jag varit så skyddad ifrån,

var nu återigen helt öppet.

Jag har aldrig känt mig så liten och sårbar.

Sjukdomen har återigen sitt grepp om mig.

Har gråtit sen i torsdags, sen dess att jag fick beskedet att sluta med medicinen.

Gråtit så mycket eftersom du nu återigen gör så jävla ont att leva.

Det har varit tuffa dagar där jag verkligen fått smaka på ångest och depression.

Det är nu jag måste orka, det är nu jag måste hitta den där styrkan som jag inte vet om jag ens har kvar. Försöker ha något att se fram i mot, men inuti känns det bara alldeles tomt.

Jag hoppas jag ska må bättre varje dag nu,

hoppas jag snabbt hittar en ny medicin som kan få mig att må minst lika bra,

för nu längtar jag efter livet,

längtar så jag nästan går av.

***